Länken nedan går till Helsingborgs tidning och dess krönikör som i början på veckan hade denna text med. Efter att ha läst den kan jag bara jubla. Precis så är det.
Det är fullt möjligt att det är ett generationsskifte som har hänt. När jag gick i småskolan behövde vi visserligen varken niga, buga eller säga Ni till fröken. Jag skulle dock aldrig någonsin vågat säga emot eller vara nosig. Det fanns inte på kartan. Blev det någon gång bråk gick man hem med en klump för att berätta vad som hade hänt. Den första fråga som kom var alltid "Och vad gjorde du?". Självklart hade vi de som busade och sa emot i klassen. Speciellt i sexan och upp på högstadiet men inte som det är idag.
Jag minns när jag började sjuan. Förutom det fakta att niorna var gigantiska flyttade man sig om de kom gående. De var ju äldre och det innebar respekt. När min årskurs började nian hade dock något hänt. Sjuorna kunde komma och be oss flytta då vi var i vägen. Två år rör detta sig om. Utvecklingen av detta har sjunkit i åldrarna och det är inte ovanligt att det kommer saker flygande eller diverse ord, som jag aldrig någonsin skulle använt till någon vuxen, kommer flygande genom luften både till klasskompisar och lärare. Detta går ner på dagisåldern. (Ja, jag säger fortfarande dagis)
Jag minns när jag på gymnasiet var inne i klasser med elever födda i början på nittiotalet och kunde känna att det var något som hänt. Självklart ska inte läraren få gå på eleven men att det idag inte går att röra dem är absurt. Med detta menar jag att ta i handen eller armen för att få deras uppmärksamhet. Mindre barn som går upp i stim behöver många gånger "känna" någon slags berörning för att lättare komma tillbaka på jorden. Att ha något att fokusera på.
Det var någon som några år sedan som sa att det var hippievågen som rörde sig. Med det menade de att de som föddes på sjuttiotalet fick väldigt fria tyglar av sina föräldrar vilket de i sin tur har gett till sina barn. De som föddes på åttiotalet hade föräldrar som sett sjuttiotalistbarnen och förfärats över att de fick göra som de ville vilket gjorde att deras tyglar blev stramare gentemot sina egna barn. Detta skulle betyda att de som föddes på sjuttiotalet har barn födda på nittiotalet och det är de tillsammans med de som är ännu yngre som fortfarande går i skolan. Nittiotalisterna börjar i sin tur nu få barn som med detta tänk även de kommer släppas helt fritt. Jag vet inte om det stämmer men jag minns det av en anledning.
Som jag ser detta är det föräldrarnas ansvar. Många gånger skyddar de barnen in absurdum. Jag var för några år sedan med om att ringa hem till en elev som inför mina ögon hade slagit sönder något. Inget jättestort eller jättedyrt men ändå. Eleven hade gjort fel och jag var vittne. Förvåningen är stor när föräldrarna ifrågasätter om jag har sett rätt. Att deras barn var oskyldigt var självklart från början enligt dem. Precis som om det för läraren är roligt att ringa hem. Det händer att böcker som skickas med hem aldrig någonsin återvänder och detta är med föräldrarnas ansvar. Skolan kan inte åka hem och packa väskan till hela klassens elever.
Självklart ska skolan sköta sitt men uppfostran av barnet/ungdomarna är inte skolans uppgift. Skolan ska inte lägga tid på att lösa bråk mellan eleverna på facebook, instagram eller twitter. Det är föräldrarnas uppgift. Att barnet ska kunna äta med kniv och gaffel i rätt hand, äta med stängd mun och tacka för sig är även det föräldrarnas uppgift.
Jag har ingen aning om hur man ska komma tillrätta med detta problemet men jag förstår mannen som har skrivit detta för han har enligt mig helt rätt.
http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/
Det är fullt möjligt att det är ett generationsskifte som har hänt. När jag gick i småskolan behövde vi visserligen varken niga, buga eller säga Ni till fröken. Jag skulle dock aldrig någonsin vågat säga emot eller vara nosig. Det fanns inte på kartan. Blev det någon gång bråk gick man hem med en klump för att berätta vad som hade hänt. Den första fråga som kom var alltid "Och vad gjorde du?". Självklart hade vi de som busade och sa emot i klassen. Speciellt i sexan och upp på högstadiet men inte som det är idag.
Jag minns när jag började sjuan. Förutom det fakta att niorna var gigantiska flyttade man sig om de kom gående. De var ju äldre och det innebar respekt. När min årskurs började nian hade dock något hänt. Sjuorna kunde komma och be oss flytta då vi var i vägen. Två år rör detta sig om. Utvecklingen av detta har sjunkit i åldrarna och det är inte ovanligt att det kommer saker flygande eller diverse ord, som jag aldrig någonsin skulle använt till någon vuxen, kommer flygande genom luften både till klasskompisar och lärare. Detta går ner på dagisåldern. (Ja, jag säger fortfarande dagis)
Jag minns när jag på gymnasiet var inne i klasser med elever födda i början på nittiotalet och kunde känna att det var något som hänt. Självklart ska inte läraren få gå på eleven men att det idag inte går att röra dem är absurt. Med detta menar jag att ta i handen eller armen för att få deras uppmärksamhet. Mindre barn som går upp i stim behöver många gånger "känna" någon slags berörning för att lättare komma tillbaka på jorden. Att ha något att fokusera på.
 |
| hoforsbloggen.se |
Som jag ser detta är det föräldrarnas ansvar. Många gånger skyddar de barnen in absurdum. Jag var för några år sedan med om att ringa hem till en elev som inför mina ögon hade slagit sönder något. Inget jättestort eller jättedyrt men ändå. Eleven hade gjort fel och jag var vittne. Förvåningen är stor när föräldrarna ifrågasätter om jag har sett rätt. Att deras barn var oskyldigt var självklart från början enligt dem. Precis som om det för läraren är roligt att ringa hem. Det händer att böcker som skickas med hem aldrig någonsin återvänder och detta är med föräldrarnas ansvar. Skolan kan inte åka hem och packa väskan till hela klassens elever.
Självklart ska skolan sköta sitt men uppfostran av barnet/ungdomarna är inte skolans uppgift. Skolan ska inte lägga tid på att lösa bråk mellan eleverna på facebook, instagram eller twitter. Det är föräldrarnas uppgift. Att barnet ska kunna äta med kniv och gaffel i rätt hand, äta med stängd mun och tacka för sig är även det föräldrarnas uppgift.
Jag har ingen aning om hur man ska komma tillrätta med detta problemet men jag förstår mannen som har skrivit detta för han har enligt mig helt rätt.
http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/
