Jag trivs ensam och har alltid gjort. Jag är en väldigt social människa som älskar att ha människor runt mig, helst alltid. Jag behöver dock min egen tid och den får jag på nätterna när alla andra sover.
Det är dock stor skillnad på att välja detta eller inte. När jag är ensam, väljer jag att vara det.
Ensamheten sitter många gånger i personens huvud och när de känslorna har börjat få fäste är det förmodligen väldigt svårt att ändra tänket. Jag tror att det kräver stora omställningar för att förändra en nedåtgående spiral som man dessutom inte ser.
Forskningen visar nu med säkerhet att ensamhet kan förkorta ditt liv. Forskning på äldre visar att de som upplever sig ensamma dör snabbare än de som inte känner så. Det spelar alltså ingen större roll hur mycket människor du har runt dig om du inte känner att du valt dem. Detta kan också förklara varför många av de som väljer att ta sitt liv anses väldigt sociala.
Det är ett skal utåt medan det inuti kan vara kaos.
Jag tror inte på att man ska leva sitt liv ensam vid någon ålder även om det alltid finns saker att ta hänsyn till. Den som får barn är på ett sätt aldrig ensam men å andra sidan är det inte säkert att det är den samhörigheten man saknar. Det kommer alltid finnas äktenskap som inte fungerar och som slutar i en skilsmässa och jag tycker inte livet tar slut där. Så länge hänsyn tas så att barnen inte drabbas eller ska behöva träffa någon innan det är säkert att den personen ska stanna en längre tid gör det inget. De måste även de godkänna personen i fråga.
De som lever i par där den ena parten dör bör absolut inte heller leva ensam och jag hade inte velat att min man skulle leva ensam om det hände mig någonting. Livet är alldeles för kort för det.
Jag tänker dock såhär med gamla eller äldre människor som är ensamma: Jag tror på karma. Det gäller att leva sitt liv så att man bäddar för det som komma skall och om en person som närmar sig slutet och har barn men inte får besök, så kanske det finns en anledning. Har man levt hela sitt liv utan att någon vill komma och hälsa på i slutet kanske det bara är så det ska vara? Blir man gammal dör såklart många vänner men inget hindrar någon från att ut och göra nya bekantskaper.
Det kan vara så att det är jag som tänker fel men jag tänker att detta kanske har följt dessa människor genom hela livet. Det finns alltid barn som utsätter sig för ensamhet i skolan genom att vara en skvallerbytta och springa till fröken hela tiden, genom att ständigt vara på klasskamraterna eller att alltid hamna i konflikt med de andra. Lär de inte sig med tiden kommer de att bli ensamma.
Jag tycker inte att någon borde vara ensam på något sätt men det kanske är så att det ska vara varje människas egen uppgift att leva sitt liv så att de slipper det.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-forkortar-livet
Det är dock stor skillnad på att välja detta eller inte. När jag är ensam, väljer jag att vara det.
Ensamheten sitter många gånger i personens huvud och när de känslorna har börjat få fäste är det förmodligen väldigt svårt att ändra tänket. Jag tror att det kräver stora omställningar för att förändra en nedåtgående spiral som man dessutom inte ser.
.jpg) |
| relationssajten.se |
Det är ett skal utåt medan det inuti kan vara kaos.
Jag tror inte på att man ska leva sitt liv ensam vid någon ålder även om det alltid finns saker att ta hänsyn till. Den som får barn är på ett sätt aldrig ensam men å andra sidan är det inte säkert att det är den samhörigheten man saknar. Det kommer alltid finnas äktenskap som inte fungerar och som slutar i en skilsmässa och jag tycker inte livet tar slut där. Så länge hänsyn tas så att barnen inte drabbas eller ska behöva träffa någon innan det är säkert att den personen ska stanna en längre tid gör det inget. De måste även de godkänna personen i fråga.
De som lever i par där den ena parten dör bör absolut inte heller leva ensam och jag hade inte velat att min man skulle leva ensam om det hände mig någonting. Livet är alldeles för kort för det.
Jag tänker dock såhär med gamla eller äldre människor som är ensamma: Jag tror på karma. Det gäller att leva sitt liv så att man bäddar för det som komma skall och om en person som närmar sig slutet och har barn men inte får besök, så kanske det finns en anledning. Har man levt hela sitt liv utan att någon vill komma och hälsa på i slutet kanske det bara är så det ska vara? Blir man gammal dör såklart många vänner men inget hindrar någon från att ut och göra nya bekantskaper.
Det kan vara så att det är jag som tänker fel men jag tänker att detta kanske har följt dessa människor genom hela livet. Det finns alltid barn som utsätter sig för ensamhet i skolan genom att vara en skvallerbytta och springa till fröken hela tiden, genom att ständigt vara på klasskamraterna eller att alltid hamna i konflikt med de andra. Lär de inte sig med tiden kommer de att bli ensamma.
Jag tycker inte att någon borde vara ensam på något sätt men det kanske är så att det ska vara varje människas egen uppgift att leva sitt liv så att de slipper det.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-forkortar-livet
