Sju månader är en lång tid.
En lång tid för allt.
Skräcken för alla måste att vara att bli ensamma och tanken på att en människa har legat död i sin lägenhet i sju månader utan att någon saknar henne är en katastrof utan dess like.
Det finns en dikt som handlar om hur länge man finns till.
Jag minns inte den ordagrant men handlar om någon som dör, varpå minnet av den personen finns kvar i ett visst antal år, sakerna ett visst antal år men cirka hundra år senare minns ingen längre dig. Du kan vara ett namn på ett papper men ingen minns dig.
Denna kvinna låg död i sju månader utan att någon saknade henne.
En tragedi.
I min ungdoms glada dagar, jag har nog alltid varit en funderare, så pratade vi om detta med att bli ihågkommen. Det enda sättet var egentligen att antingen bli världsartist på något sätt eller bli en ny Stalin/Lenin/Hitler. President i USA är ju uteslutet.
Tanken är alla vill bli ihågkomna.
Ingen vill bli den i klassen som ingen minns, ingen vill vara ingen utan alla vill vara någon.
Det borde även denna kvinna velat och jag tycker det är fruktansvärt att hon har betytt så lite för så många.
Ingen familj, ingen släkt, inga grannar eller skolkamrater.
Ingen har brytt sig eller kommit ihåg henne.
Jag tror många sätter sig i en sådan sits själv men jag tycker inte om det.
Alla människor borde ha någon form av värde för någon annan.
Så till dig ensamma människa, jag hoppas du fick betyda något för någon och att du är på en bra plats nu.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/lag-dod-sju-manader-i-lagenhet
En lång tid för allt.
Skräcken för alla måste att vara att bli ensamma och tanken på att en människa har legat död i sin lägenhet i sju månader utan att någon saknar henne är en katastrof utan dess like.
 |
| svt.se |
Det finns en dikt som handlar om hur länge man finns till.
Jag minns inte den ordagrant men handlar om någon som dör, varpå minnet av den personen finns kvar i ett visst antal år, sakerna ett visst antal år men cirka hundra år senare minns ingen längre dig. Du kan vara ett namn på ett papper men ingen minns dig.
Denna kvinna låg död i sju månader utan att någon saknade henne.
En tragedi.
I min ungdoms glada dagar, jag har nog alltid varit en funderare, så pratade vi om detta med att bli ihågkommen. Det enda sättet var egentligen att antingen bli världsartist på något sätt eller bli en ny Stalin/Lenin/Hitler. President i USA är ju uteslutet.
Tanken är alla vill bli ihågkomna.
Ingen vill bli den i klassen som ingen minns, ingen vill vara ingen utan alla vill vara någon.
Det borde även denna kvinna velat och jag tycker det är fruktansvärt att hon har betytt så lite för så många.
Ingen familj, ingen släkt, inga grannar eller skolkamrater.
Ingen har brytt sig eller kommit ihåg henne.
Jag tror många sätter sig i en sådan sits själv men jag tycker inte om det.
Alla människor borde ha någon form av värde för någon annan.
Så till dig ensamma människa, jag hoppas du fick betyda något för någon och att du är på en bra plats nu.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/lag-dod-sju-manader-i-lagenhet
