Utredningen är igång och i ett program på radion tog man under väldigt bra diskussioner och reportage upp detta med anhörigassistansen. Förändringar är på gång och jag är en av dem som hoppas att det blir förändringar.
Programmet hade tagit upp detta och pratade med föräldrar som arbetade som assistenter åt sitt eget barn. Jag kan till viss del förstå detta när barnet är litet men som i det ena reportaget förstår jag det inte. Deras son hade krockat med mopeden strax innan sin artonårsdag och kan idag bara blinka. All kommunikation sker därmed via blinkningar.
Han bor med sina föräldrar trots att detta var några år sedan.
Jag anser det vara fel.
Jag förstår den rädsla föräldrarna har för den känner alla föräldrar.
Ens barn är ens allt och dem vill man alltid det bästa.
Det är det mest elementära.
Det går dock inte att hindra dem från framtiden.
Du kan inte blockera vägarna dit och för det barn som i ålder inte längre är ett barn, måste det ske saker. De ska få bli vuxna och få må bra.
En dag finns inte föräldrarna mer och vem ska då ta över?
Syskonen?
Föräldrarna i detta inslag ansåg att ingen kunde ge deras barn den kärlek och den omtanke som de kunde ge. Nej, så är det alltid. Egna barn och andras ungar.
Det finns dock andra bra alternativ idag och ingen ska idag räknas som barn när de är över arton.
Självklart kan det vara så att föräldrarna är där ändå, att de ständigt är närvarande som man är när barnen är små, men det måste finnas ett annat ansvar med för en vacker dag kan inte längre föräldrarna ta hand om sitt barn.
Vem har de då hjälpt?
Inte barnet iallafall.
Jag anser att barn som är handikappade på något sätt ska få det så likt ett friskt barn som möjligt. De ska få åka iväg till skolan eller någon träning varje dag och få möjligheten att ta steget från föräldrarna. Den dag de är myndiga ska de få prova sina egna vingar.
Jag förstår att det är en sorg för föräldrarna men det är det enda friska i längden.
http://t.sr.se/2tgdbA3
 |
| svt.se |
Programmet hade tagit upp detta och pratade med föräldrar som arbetade som assistenter åt sitt eget barn. Jag kan till viss del förstå detta när barnet är litet men som i det ena reportaget förstår jag det inte. Deras son hade krockat med mopeden strax innan sin artonårsdag och kan idag bara blinka. All kommunikation sker därmed via blinkningar.
Han bor med sina föräldrar trots att detta var några år sedan.
Jag anser det vara fel.
Jag förstår den rädsla föräldrarna har för den känner alla föräldrar.
Ens barn är ens allt och dem vill man alltid det bästa.
Det är det mest elementära.
Det går dock inte att hindra dem från framtiden.
Du kan inte blockera vägarna dit och för det barn som i ålder inte längre är ett barn, måste det ske saker. De ska få bli vuxna och få må bra.
En dag finns inte föräldrarna mer och vem ska då ta över?
Syskonen?
Föräldrarna i detta inslag ansåg att ingen kunde ge deras barn den kärlek och den omtanke som de kunde ge. Nej, så är det alltid. Egna barn och andras ungar.
Det finns dock andra bra alternativ idag och ingen ska idag räknas som barn när de är över arton.
Självklart kan det vara så att föräldrarna är där ändå, att de ständigt är närvarande som man är när barnen är små, men det måste finnas ett annat ansvar med för en vacker dag kan inte längre föräldrarna ta hand om sitt barn.
Vem har de då hjälpt?
Inte barnet iallafall.
Jag anser att barn som är handikappade på något sätt ska få det så likt ett friskt barn som möjligt. De ska få åka iväg till skolan eller någon träning varje dag och få möjligheten att ta steget från föräldrarna. Den dag de är myndiga ska de få prova sina egna vingar.
Jag förstår att det är en sorg för föräldrarna men det är det enda friska i längden.
http://t.sr.se/2tgdbA3
