Lillan är här och Lilleman har blivit storebror. Det mest skrämmande var att komma hem och se hur mycket större han hade blivit på ett dygn. En riktig jätte jämfört med lillasyster.
Storebror och lillasyster.
Så ser vi det. De kommer växa upp som jämlikar under detta tak och det kommer inte göras någon som helst skillnad på dem. Att vara förälder har för mig ingenting med genuppsättningen att göra. Hade Jens haft femton barn med tio olika innan vi träffades hade jag älskat dem som mina egna. Skulle det inte vara vi hela livet och han träffar en ny med barn kommer jag älska dem som mina egna likaväl som om min nye hade haft barn. Barn kan aldrig hjälpa att de finns till.
Ändå är det nog den vanligaste frågan jag fått både i slutet av graviditeten och nu.
"Hur känns det att bli/vara en riktig mamma?"
Hur menar man då?
Jag inser att ingen frågar för att vara elak på något sätt men det räknas ändå som en skillnad.
Ett biologiskt barn skulle alltså kännas mer!?
"Riktig?"
Hur tänker dessa människor med adopterade barn?
Blir de föräldrarna aldrig "riktiga"?
Nu har inte vi några adopterade barn så just det kan jag inte jämföra med men min övertygelse är densamma. De som nu tror att det är någon skillnad kan läsa följande väldigt noga:
Det är INGEN skillnad.
Det gjorde betydligt mer ont när Lillan kom hit jämfört med Lilleman men det är EXAKT samma känsla. Det är samma kärlek till båda två och det finns INGEN skillnad.
Det kan jag säga trots att det tog nästan fem år att få Lillan till världen. Fem års väntan på att hon skulle få komma hit och ändå är det ingen känslomässig skillnad gentemot dem.
Jag blir väldigt rädd för "vi" och "de"-tänk.
Är det konstigt att så många familjehemsplacerade barn hamnar snett i livet när samhället gör den grupperingen direkt?
Samhället med enskilda individer har bestämt sig från början att det är en skillnad på att vara en "riktig" mamma eller inte. I mina ögon har jag varit förälder i två år. Först till en och nu två.
Jag kan mycket väl tänka mig att även adoptera barn. Jag kommer vara lika riktig för det.
Det finns statistik som säger både det ena och det andra om familjehem och adoption. Den negativa statistik som finns förvånar mig inte alls när så många har denna skrämmande inställning till att vara förälder. Jag tycker det är fruktansvärt att vuxna människor gör skillnad och sorterar barn i fack efter vem de bor hos. Dina, mina, våra, era. Det spelar ingen roll. I detta avseende skulle jag kunnat bo i ett kollektiv bara det var det bästa för barnen oavsett om de har mitt blod i sig eller inte.
För mig handlar inte föräldraskapet om vilken genuppsättning barnet har. Det är känslan.
Storebror och lillasyster.
Så ser vi det. De kommer växa upp som jämlikar under detta tak och det kommer inte göras någon som helst skillnad på dem. Att vara förälder har för mig ingenting med genuppsättningen att göra. Hade Jens haft femton barn med tio olika innan vi träffades hade jag älskat dem som mina egna. Skulle det inte vara vi hela livet och han träffar en ny med barn kommer jag älska dem som mina egna likaväl som om min nye hade haft barn. Barn kan aldrig hjälpa att de finns till.
Ändå är det nog den vanligaste frågan jag fått både i slutet av graviditeten och nu.
"Hur känns det att bli/vara en riktig mamma?"
Hur menar man då?
Jag inser att ingen frågar för att vara elak på något sätt men det räknas ändå som en skillnad.
Ett biologiskt barn skulle alltså kännas mer!?
"Riktig?"
Hur tänker dessa människor med adopterade barn?
Blir de föräldrarna aldrig "riktiga"?
Nu har inte vi några adopterade barn så just det kan jag inte jämföra med men min övertygelse är densamma. De som nu tror att det är någon skillnad kan läsa följande väldigt noga:
Det är INGEN skillnad.
Det gjorde betydligt mer ont när Lillan kom hit jämfört med Lilleman men det är EXAKT samma känsla. Det är samma kärlek till båda två och det finns INGEN skillnad.
Det kan jag säga trots att det tog nästan fem år att få Lillan till världen. Fem års väntan på att hon skulle få komma hit och ändå är det ingen känslomässig skillnad gentemot dem.
Jag blir väldigt rädd för "vi" och "de"-tänk.
Är det konstigt att så många familjehemsplacerade barn hamnar snett i livet när samhället gör den grupperingen direkt?
Samhället med enskilda individer har bestämt sig från början att det är en skillnad på att vara en "riktig" mamma eller inte. I mina ögon har jag varit förälder i två år. Först till en och nu två.
Jag kan mycket väl tänka mig att även adoptera barn. Jag kommer vara lika riktig för det.
Det finns statistik som säger både det ena och det andra om familjehem och adoption. Den negativa statistik som finns förvånar mig inte alls när så många har denna skrämmande inställning till att vara förälder. Jag tycker det är fruktansvärt att vuxna människor gör skillnad och sorterar barn i fack efter vem de bor hos. Dina, mina, våra, era. Det spelar ingen roll. I detta avseende skulle jag kunnat bo i ett kollektiv bara det var det bästa för barnen oavsett om de har mitt blod i sig eller inte.
För mig handlar inte föräldraskapet om vilken genuppsättning barnet har. Det är känslan.
