Det nya föräldraskapet innebär en hel del nya saker och häromdagen fick vi hembesök av BVC. Trevligt! Jag tror det är bra att någon som ändå får betraktas som lite myndighetsperson kommer hem och tittar hur de nya medborgare ska ha det. Jag förstår att de flesta är så pass smarta att de håller det rent när de kommer men av erfarenhet från skolan är det inte alltid så. Renligheten brukar inte vara det enda problemet.
Jag har ett starkt förakt mot både psykologer och olika sorters personer man kan tänkas gå att prata med. För mig behöver det vara en perfekt människa som lever som de lär för att jag skulle gå och prata med dem om jag nu behövt det. Jag tror inte det är fel för de som behöver det men så länge jag har familjen och mina nära vänner behövs det inte. Alla människor har sina spöken att dras med.
En av frågorna som kom var om jag varit glad över att ha varit med barn. Svaret är väldigt enkelt. Nej. Inte ett dugg. Jag har sett det som jobbigt och de som tycker det är mysigt.. ja. Kul för dem. Jag är inte en av dem. Det finns en väldigt stor anledning förutom det faktum att jag inte riktigt är som alla andra. Jag har från första stund varit helt övertygad om att det först skulle bli missfall och sen att det skulle vara något fel. Fram till att de sa på BB att allt var ok med henne var jag rädd att något skulle vara fel. Risken fanns att mina tumörer skulle finnas på henne men hon har klarat sig. Rädslan har ändå varit där hela tiden. Jag har totalt ignorerat att jag varit med barn och jag har levt precis som tidigare med det undantag att jag inte druckit. Vilket jag iofs inte brukar göra så mycket.
Om några veckor kommer jag börja lämna prover igen för att se om jag är frisk.
Trots att det inte är något jag vill tänka på är det ständigt återkommande.
Rädslan över att dö för tidigt gör att allt är färdigplanerat för att barnen ska ha det så bra som möjligt i framtiden. Jag vill inte binda dem för hårt enbart till mig och ser gärna att min man finns där för dem minst lika mycket som jag. Jag tror det är lätt att den ene föräldern, och då oftast mamman, ser sig som ovärderlig. De tror de gör något som ingen annan klarar och allt prat om feminism är försvunnet när detta kommer på tal. För mig, oss, är vi lika viktiga båda två. Utöver oss är familjen och vännerna viktiga även för barnen om de är viktiga för oss.
Sjuksköterskan från BVC frågade om vi båda var hemma och nej det är vi inte. Min man är hemma och jag fortsätter jobba fram till sommarlovet. Det är fyra veckor kvar och jag jobbar likadant som jag gjort de sista åren sedan Lilleman kom hit. Jag kommer så länge barnen är små inte jobba heltid. Jag drar hellre in på något annat. Jag kommer börja jobba i augusti igen och då kommer vi göra som vi gjort tidigare. Vi ser till att alltid någon är hemma för barnen men någon av oss jobbar. Det fungerar sålänge man är beredd att vara flexibel. Jag bryr mig inte om vad jag jobbar med sålänge det är bra för barnen. Vi som föräldrar är lika viktiga båda två och kan därför båda vara hemma.
Med tanke på hur mycket problem vi haft och hur mycket min kropp fått stå ut med de sista fem åren kommer det få vara lugnt ett tag. Rädslan kommer finnas där om det blir fler barn och jag kommer med all sannolikhet stänga av mitt psyke som skydd då med.
Det är lättare att aldrig ha brytt sig om det blir fel.
Det är lättare att vara känslokall och stänga av när risken är att det kommer göra ont.
Alla fungerar olika men det är mitt sätt och det fungerar för mig.
Följdfrågan blev om det kändes bra att vara mamma nu och det svaret är lika enkelt. Ja, det är klart. Jag skulle älska vilket barn som helst som sattes i min vård. Barnet är alltid viktigast och jag skulle utan problem offrat mitt liv för barnen och familjen.
Jag har ett starkt förakt mot både psykologer och olika sorters personer man kan tänkas gå att prata med. För mig behöver det vara en perfekt människa som lever som de lär för att jag skulle gå och prata med dem om jag nu behövt det. Jag tror inte det är fel för de som behöver det men så länge jag har familjen och mina nära vänner behövs det inte. Alla människor har sina spöken att dras med.
 |
| narhalsan.se |
Om några veckor kommer jag börja lämna prover igen för att se om jag är frisk.
Trots att det inte är något jag vill tänka på är det ständigt återkommande.
Rädslan över att dö för tidigt gör att allt är färdigplanerat för att barnen ska ha det så bra som möjligt i framtiden. Jag vill inte binda dem för hårt enbart till mig och ser gärna att min man finns där för dem minst lika mycket som jag. Jag tror det är lätt att den ene föräldern, och då oftast mamman, ser sig som ovärderlig. De tror de gör något som ingen annan klarar och allt prat om feminism är försvunnet när detta kommer på tal. För mig, oss, är vi lika viktiga båda två. Utöver oss är familjen och vännerna viktiga även för barnen om de är viktiga för oss.
Sjuksköterskan från BVC frågade om vi båda var hemma och nej det är vi inte. Min man är hemma och jag fortsätter jobba fram till sommarlovet. Det är fyra veckor kvar och jag jobbar likadant som jag gjort de sista åren sedan Lilleman kom hit. Jag kommer så länge barnen är små inte jobba heltid. Jag drar hellre in på något annat. Jag kommer börja jobba i augusti igen och då kommer vi göra som vi gjort tidigare. Vi ser till att alltid någon är hemma för barnen men någon av oss jobbar. Det fungerar sålänge man är beredd att vara flexibel. Jag bryr mig inte om vad jag jobbar med sålänge det är bra för barnen. Vi som föräldrar är lika viktiga båda två och kan därför båda vara hemma.
Med tanke på hur mycket problem vi haft och hur mycket min kropp fått stå ut med de sista fem åren kommer det få vara lugnt ett tag. Rädslan kommer finnas där om det blir fler barn och jag kommer med all sannolikhet stänga av mitt psyke som skydd då med.
Det är lättare att aldrig ha brytt sig om det blir fel.
Det är lättare att vara känslokall och stänga av när risken är att det kommer göra ont.
Alla fungerar olika men det är mitt sätt och det fungerar för mig.
Följdfrågan blev om det kändes bra att vara mamma nu och det svaret är lika enkelt. Ja, det är klart. Jag skulle älska vilket barn som helst som sattes i min vård. Barnet är alltid viktigast och jag skulle utan problem offrat mitt liv för barnen och familjen.
"Yesterday is history, tomorrows a mystery"
Justin Timberlake
