Ett besök på BB

Det är alltid intressant när man får vara med om vården som man så många gånger pratar om och som jag så många gånger sitter med och tar beslut om. Jag sitter med i landstinget Blekinge så just den vård jag har fått har jag inte varit med om att ta beslut om.

Då vi varit i Malmö med alla provrörsförsöken och sista gången gått privat på Cura har det känts självklart att fortsätta i Skåne även om vi nu råkar tillhöra Blekinge. Det är en osynlig gräns som inte syns. Vi har närmre till Kristianstad än Karlskrona. Efter Cura har vi gått på Capio i Kristianstad och där har jag gått sedan jag gjorde mina allergiutredningar för många år sedan.
Jag har min vanliga vårdcentral i Sölvesborg men har gått på Capio med allt som har med graviditeten att göra då de varit med även alla gånger det gått fel och det inte har stämt. Mitt förtroende för dem är högt och de är väldigt effektiva. När det hade gått fel sist ordnade min läkare en tid till sjukhuset så jag fick komma tillbaka inom tolv timmar.
Det kallar jag service.

Med tanke på allt som gått fel innan och att jag varit sjuk har jag fått gå på betydligt mer kontroller än vad man brukar göra. Då Lillan blev procentuellt mindre i magen hela tiden fick jag gå på ännu fler kontroller. De kan inte förklara till hundra procent varför det blir så men det är en kombination av många saker där min stress enligt läkarna var en avgörande faktor.
Det är inget jag kan hjälpa då stressen kommer innifrån.

Dagen innan jag fyllde trettio var jag precis som vanligt på kontroll och värdena var då så pass dåliga att jag lades in. Besöket tog några timmar och jag var mest irriterad av att inte få komma iväg då det var planerat fest på födelsedagen. Min uppsyn när de sa att jag inte fick åka hem utan skulle läggas in direkt var nog det enda som gjorde att jag fick hämta mina saker.
Jag kände mig fullt frisk men då det enligt läkaren var säkrast att göra så med den historia jag hade i ryggen var det inte så mycket mer att göra åt saken än att skrivas in.
Ärligt talat. Jag hatar sjukhus. Personalen är trevlig och de som låg i rummet jämte var trevliga men det är inte min grej att ligga och lyssna på alla klaganden och suckar på nätterna. Jag trivs hemma.
Dator, Ipad, Iphone, tomater, godis och Coca så överlever man allt.
Ändå förstår jag inte varför jag skulle vara inlagd hela helgen då jag mådde bra.
På söndagen fick jag åka hem och sova bara jag kom tillbaka dagen efter.

På måndagen var jag där inne igen för nya prover som visade att allt var bättre men en rutinkontroll visade att jag redan var öppen så samma visa upprepade sig. Känns snyggt att bli inlagd i foppaskor, shorts och ett linne med gröna knän och fötter då förmiddagen ägnats åt trädgården och jag inte ens hunnit duscha innan jag skulle in. Jag tänkte göra det när jag var klar med trädgården på eftermiddagen. Irriterad över att P1 inte fungerade och att jag inte fick se debatten om EU.

Den som påstår att det är mysigt, bra, trevlig, whatever att föda barn ljuger. Fy.
Min rädsla innan har varit att jag inte skulle känna att hon var på väg då min smärttröskel är så hög men det gick inte att missa. Uppenbarligen inte. Det enda problemet var att det gick så snabbt så den stackars barnmorskestuderande som lämnades ensam med mig hann få mer än en smäll innan hon upptäckte att Lillan redan var på väg ut.
Att sitta och försöka klappa mig på handen som om jag vore en femåring för att upplysa mig om vad för smärtstillande som fanns att få "när det kändes outhärdligt" gjorde inte saken bättre. Jag hade inte läst någonting om något då jag anser att de som jobbar där bör ha den kunskapen och inte jag.
Det tog sekunder sen var det folk överallt och det visade sig att Lillans hjärtljud gick ner, precis som de oroat sig för att det skulle, så sen gick det undan. Jag hann inte reagera mer än att de tog bort henne en stund innan jag fick henne. En snygg rundel på hennes huvud blev det.
Det gick undan och min man hann inte in.
Inget jag beklagar då det med all sannolikhet hade betytt att han fått smällarna som barnmorskan fick. Vi var överens även innan att det var viktigare att han var hemma med Lilleman än med mig då jag helt ärligt inte förstår riktigt varför mannen ska vara med.
Barnmorskans sista kommentar var att jag var som skapt för detta och att jag slog rekordet för förstföderskor i Kristianstad. Det är nog första gången jag känt att det inte var roligt att vinna. Aj.
När de kollat att allt var bra med henne kunde jag koppla av och min man åkte hem igen.
Lillan vet inte om han är med eller inte ändå men Lilleman därhemma undrar var vi är.

Dagen efter fick de komma och hämta oss. Det skönaste som finns är alltid att komma hem.
Jag kan helt ärligt säga att det tog fram tills nu innan jag överhuvudtaget kunnat tänka tanken på att skaffa fler barn. Nu gör det inte ont någonstans längre så jag har börjat ändra mig. Kanske.
Jag har alltid önskat mig en stor familj och det finns fem sovrum i huset.
Adoptera känns ändå lättare men vi får väl se.