Det där med vikten.

I hela mitt liv har jag haft "problem" med min vikt. Det är mest alla andra som har haft problem och jag har fått förklara mig mer än en gång varför jag är så smal. Jag kan inte hjälpa det. Hur jag än gör går jag inte upp i vikt och har aldrig gjort. Jag har vägt strax under femtio kilo i nästan hela mitt liv. Den dag jag slutade med mjölken gick jag upp några kilo och har sedan hållit mig där sedan dess. Inget konstigt för mig. Skulle jag vilja gå ner i vikt räcker det att jag börjar träna en dag i veckan. Då menar jag inte styrketräning utan innebandy som är en av de få sporter jag tycker är roligt och den har utövats i några år innan men enbart på skoj. Mitt stora problem kommer till att gå upp i vikt.



mabra.com

När vi skulle börja med provrören var ett av kraven att mitt BMI var för lågt. Jag var tvungen att gå från "undernärd", som jag varit hela mitt liv, till "normal" för att få starta. Jag var tvungen att väga över sextio kilo.
Det är svårt att förklara vilka problem detta innebar för mig. Jag var tvungen att sluta med innebandyn och matintaget ökades drastiskt. Jag fick räkna kalorier men på motsatt håll jämfört med vad de flesta andra gör. Det tog mig månader att gå upp dessa kilon.

Innan jag åkte hem från BB kom det en sjukgymnast som berättade för mig att jag inte fick börja springa än på några veckor.
Springa?
När jag ifrågasatte detta sa hon att jag kunde få gå promenader i lugnt tempo om jag ville.
Promenera?
Det syns inte hur lat jag är utanpå. Varför i hela världen skulle jag vilja ut och springa?
Det är bara rädda människor som springer.
När jag sa att jag inte hade några planer alls på att överhuvudtaget röra mig mer än absolut nödvändigt resten av mitt liv tittade hon bara på mig och fortsatte med vad hon hade att säga.

Graviditeten gjorde att jag gick upp sexton kilo och det mesta kom de sista två månaderna. Jag har känt mig som en ballong men när jag blev inlagd fick jag höra att jag nog inte gått upp många kilo så liten som jag var. Jag såg normalviktig ut helt plötsligt. När jag vägde som mest vägde jag tjugofem kilo mer än vad jag gjorde när min man och jag träffades. Tjugofem kilo. Offantligt mycket i mina ögon. Idag väger jag lika mycket som jag gjorde när jag hade ätit upp mig inför provrörsförsöken. Hade det inte varit att magen inte hunnit dra ihop sig helt och hållet hade det inte synts att jag varit med barn.
Det har gått lite mer än en vecka och de sexton kilona är borta trots att jag inte gjort någonting för att hjälpa dem bort utan nästan tvärtom.
Jag kommer fortsätta att tappa i vikt tills jag ser undernärd ut igen.
Jag kan inte hjälpa det.