För fjorton år sedan idag var jag med min familj i Limhamn i Malmö och tittade på bron som höll på att byggas. Det skulle dröja ett år till innan den var klar men det syntes tydligt hur den skulle se ut. Jag minns vad jag hade på mig, vilka vi var och stämningen som fanns där under hela dagen.
När vi kom hem från utflykten kom samtalet som tryckt hela dagen.
14 år går så otroligt fort och livet är inte rättvist. För fjorton år sedan dog en av de människor jag minns tydligast från min barndom och detta datum är för evigt inpräntat i minnet.
Det är förutom Estoniakatastrofen 1994 och Lady D 1997 det år jag har att referera till när jag tänker på datum. 1999 var det år som gjorde att hon aldrig fick uppleva 2000-talet och allt som har hänt därefter.
Jag spelade på hennes begravning och det var sista gången jag spelade på en begravning.
Aldrig mer.
Det tog väldigt många år innan jag bara klarade att gå in i kyrkan igen och det är det första jag tänker på när jag går in i en än idag. Sarah Brightmans Time to say goodbye är fortfarande en av de värsta låtar jag vet och hör jag den byter jag kanal eller stänger av radion.
Hon fick aldrig se sin son växa upp till den härliga människa han är idag.
Min lillebror.
Jag har alltid funderat mycket på döden. Jag antar att de flesta gör det men min fasta övertygelse är att det kommer något annat efter. Jag tror inte att man dör i den bemärkelsen utan att man går vidare.
Jag tror att den dag jag lämnar detta livet väntar ett annat och de jag trivts med denna gång kommer återfinnas där även om det inte är i samma bemärkelse som det varit här.
Den 14 maj kommer alltid vara en dag jag minns.
<3>
