Facebook kan göra dig galen säger forskningen nedan. Ok.
Min första tanke är att det kan verkligen inte vara något nytt!
Facebook är för mig en egen verklighet som inte riktigt överensstämmer med den riktiga verkligheten. Par kan verka så lyckliga på facebook men helt plötsligt hör man att det är slut. Förvåningen är då total. Slut? De som gör så mycket tillsammans, gillar varandras statusar, taggar varandra och så ofta uppdaterar över hur lyckliga de är!?Jag kan öppet tömma i princip hela mitt liv på nätet. Det stör mig inte.
Fråga mig något och jag ska svara för jag har inget att skämmas över i mitt liv.
Mitt liv.
Inte familjens.
Familjen kan bli omnämnd om det är något speciellt men annars hålls de utanför och de gånger jag vill någon något ringer jag, skickar ett privat meddelande eller smsar.
Ingen annan har med det att göra och jag skulle aldrig skriva ut var jag befinner mig om inte någon annan är hemma. Det går inte att lita på någon.
Jag behöver varken lägga upp gulliga bilder på mig och min man, barnen eller bästa vännerna. Jag behöver inte bevisa något för någon utan ser det som tvärtom. De som aldrig lägger upp något ser jag som lyckligare än de som lägger upp bilder. Jag har en privat mapp där bilder för den närmsta familjen finns då vi är utspridda lite men det är det enda.
Skulle då facebook göra mig galen?
Nej, det är som allt annat.
När jag känner att det blir för mycket håller jag mig borta ett par dagar precis som med allt annat. Det är inte så att uppdateringen på facebook är den viktigaste.
Jag kan dock se varför endel blir galna av det.
Lever man sitt liv genom facebook kan jag förstå det.
Är det sen så att du håller en fasad av dig själv som en person på facebook men är en annan egentligen förstår jag verkligen att det kraschar till slut.
Jag tror verkligheten skiner igenom till slut hur man än gör.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16718948.ab
Min första tanke är att det kan verkligen inte vara något nytt!
 |
| pakman.com |
Fråga mig något och jag ska svara för jag har inget att skämmas över i mitt liv.
Mitt liv.
Inte familjens.
Familjen kan bli omnämnd om det är något speciellt men annars hålls de utanför och de gånger jag vill någon något ringer jag, skickar ett privat meddelande eller smsar.
Ingen annan har med det att göra och jag skulle aldrig skriva ut var jag befinner mig om inte någon annan är hemma. Det går inte att lita på någon.
Jag behöver varken lägga upp gulliga bilder på mig och min man, barnen eller bästa vännerna. Jag behöver inte bevisa något för någon utan ser det som tvärtom. De som aldrig lägger upp något ser jag som lyckligare än de som lägger upp bilder. Jag har en privat mapp där bilder för den närmsta familjen finns då vi är utspridda lite men det är det enda.
Skulle då facebook göra mig galen?
Nej, det är som allt annat.
När jag känner att det blir för mycket håller jag mig borta ett par dagar precis som med allt annat. Det är inte så att uppdateringen på facebook är den viktigaste.
Jag kan dock se varför endel blir galna av det.
Lever man sitt liv genom facebook kan jag förstå det.
Är det sen så att du håller en fasad av dig själv som en person på facebook men är en annan egentligen förstår jag verkligen att det kraschar till slut.
Jag tror verkligheten skiner igenom till slut hur man än gör.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16718948.ab
