Jag har alltid haft problem att läsa in en text, mina tankar är på alla andra ställen, och mitt sätt att minnas har alltid varit att någon läser för mig. Trots att jag inte hör riktigt som jag ska är det "ljudminnet" som alltid sätter sig hårdast. Varför vet jag inte.
Det är möjligt att det har kommit med det enorma musikintresse jag har haft i större delar av mitt liv.
Jag har alltid varit hyperkänslig för allt med döden. Jag är medveten om att ingen klarar att undvika den men jag vill helst hålla mig på ett bra avstånd så länge det går. Detta tillsammans med musiken gör att jag blir ytterst känslig för viss musik och de låtar kommer här.
"Jag", låter så egotrippat då det egentligen inte handlar om mig, har haft oturen att bli av med en hel del människor runt mig som har betytt väldigt mycket. Två av dessa kommer jag nämna här då det trots tiden är som ett öppet sår att överhuvudtaget diskutera. Tårarna börjar rinna bara jag tänker på det och jag kan många gånger känna att livet är allt annat än rättvist mot vissa.
Min mammas bästa vän dog 1999 och jag spelade Time to say goodbye med Sarah Brightman på hennes begravning. Det är fjorton år sedan i maj men jag klarar inte att höra den låten. Det känns som om det var i fjol och hennes son räknar jag än idag som min lillebror och vi har en hel del kontakt. Hör jag den stänger jag av direkt eller håller för öronen vilket inte är effektivt alls. Är jag hemma så får den rulla men tårarna sprutar. Efter hennes begravning var jag inte i kyrkan på många år. Jag klarade det inte och jag slutade helt att spela på begravningar och har inga planer på att någonsin börja igen.
Den låt som är absolut känsligast även om jag fortfarande tycker om själva låten är I´ll be missing you med Puff Daddy. Av någon anledning har jag kopplat ihop den med allt min stora barndomskärlek och barndom stod för. Jag har inte en dagbok som inte är nerklottrad med hans namn. Min barndom är Spanien och jag åker inte på semester när jag åker dit utan jag åker hem. Där träffade vi denna underbara familj från Göteborg och vi umgicks även i Sverige. Pappan i familjen dog plötsligt för tio år sedan och sedan för fyra år sedan sonen som jag var så förtjust i som yngre. Det är inte meningen att ens liv ska ta slut när man är 24 år gammal. Jag kände inte honom som vuxen utan minns honom som den alltid lika glada killen med sin härliga Göteborgsdialekt. På något sätt sprack hela min barndomsidyll med honom och det är den enda gång jag fått åka hem från jobbet. Jag klarade överhuvudtaget ingenting och tårarna bara sprutade. Samma effekt blir det av denna låten. Jag brukar påminna mig om att allt alltid kunde varit så mycket värre än det som jag upplever som jobbigt just nu. Jag lever åtminstone.
En tredje låt som egentligen inte är förknippad med mig på något sätt är Coldplays Yellow. Det är många år sedan jag slutade att titta på Efterlyst (numret sitter ändå 08-7020090) för jag klarade inte allt elände. Jag är hellre ovetande. Av misstag stod det på för något år sedan när en tjej i Göteborg blivit mördad. Hennes syster hade satt ihop bilder och filmer på henne som de visade och denna låt spelades till. Jag ser hennes ansikte framför mig varje gång Yellow spelas.
Det är möjligt att det har kommit med det enorma musikintresse jag har haft i större delar av mitt liv.
Jag har alltid varit hyperkänslig för allt med döden. Jag är medveten om att ingen klarar att undvika den men jag vill helst hålla mig på ett bra avstånd så länge det går. Detta tillsammans med musiken gör att jag blir ytterst känslig för viss musik och de låtar kommer här.
"Jag", låter så egotrippat då det egentligen inte handlar om mig, har haft oturen att bli av med en hel del människor runt mig som har betytt väldigt mycket. Två av dessa kommer jag nämna här då det trots tiden är som ett öppet sår att överhuvudtaget diskutera. Tårarna börjar rinna bara jag tänker på det och jag kan många gånger känna att livet är allt annat än rättvist mot vissa.
Min mammas bästa vän dog 1999 och jag spelade Time to say goodbye med Sarah Brightman på hennes begravning. Det är fjorton år sedan i maj men jag klarar inte att höra den låten. Det känns som om det var i fjol och hennes son räknar jag än idag som min lillebror och vi har en hel del kontakt. Hör jag den stänger jag av direkt eller håller för öronen vilket inte är effektivt alls. Är jag hemma så får den rulla men tårarna sprutar. Efter hennes begravning var jag inte i kyrkan på många år. Jag klarade det inte och jag slutade helt att spela på begravningar och har inga planer på att någonsin börja igen.
Den låt som är absolut känsligast även om jag fortfarande tycker om själva låten är I´ll be missing you med Puff Daddy. Av någon anledning har jag kopplat ihop den med allt min stora barndomskärlek och barndom stod för. Jag har inte en dagbok som inte är nerklottrad med hans namn. Min barndom är Spanien och jag åker inte på semester när jag åker dit utan jag åker hem. Där träffade vi denna underbara familj från Göteborg och vi umgicks även i Sverige. Pappan i familjen dog plötsligt för tio år sedan och sedan för fyra år sedan sonen som jag var så förtjust i som yngre. Det är inte meningen att ens liv ska ta slut när man är 24 år gammal. Jag kände inte honom som vuxen utan minns honom som den alltid lika glada killen med sin härliga Göteborgsdialekt. På något sätt sprack hela min barndomsidyll med honom och det är den enda gång jag fått åka hem från jobbet. Jag klarade överhuvudtaget ingenting och tårarna bara sprutade. Samma effekt blir det av denna låten. Jag brukar påminna mig om att allt alltid kunde varit så mycket värre än det som jag upplever som jobbigt just nu. Jag lever åtminstone.
"Life ain't always what it seem to be
Words can't express what you mean to me
Even though you're gone, we still a team
Through your family, I'll fulfill your dream
In the future, can't wait to see
If you open up the gates for me
Reminisce some time, the night they took my friend
Try to black it out, but it plays again
When it's real, feelings hard to conceal
Can't imagine all the pain I feel
Give anything to hear half your breath
I know you still living your life, after death"
Words can't express what you mean to me
Even though you're gone, we still a team
Through your family, I'll fulfill your dream
In the future, can't wait to see
If you open up the gates for me
Reminisce some time, the night they took my friend
Try to black it out, but it plays again
When it's real, feelings hard to conceal
Can't imagine all the pain I feel
Give anything to hear half your breath
I know you still living your life, after death"
