För en vecka sedan var jag arbetslös. Det har aldrig oroat mig. Jag kan oroa mig för allt möjligt helt i onödan men just jobb har jag aldrig ägnat en tanke. Genom att ha någon sorts utbildning och/eller ett jävlarinamma tror jag man kommer väldigt långt. Jag började sommarjobba som tolvåring och har haft arbete varenda dag jag velat sedan dess.
Tyck jag är hemskt konservativ i den frågan men för mig hade det varit bra om en i familjen alltid var hemma med barnen. Jag ser det som ett enkelt sätt att ge barnet trygghet. Det är skönt att veta att någon alltid är hemma när skolan är slut och att det alltid går att ringa hem.
Jag är medveten om att detta inte fungerar i många familjer men det kanske hade varit bättre att se över vad man jobbar för. Lever du för att jobba eller jobbar du för att kunna leva?
För många år sedan hade jag en bekant som sa att "jag ska hitta ett jobb där jag behöver vara så lite som möjligt men får ut så mycket som möjligt". Låter som min melodi.
Jag hade offrat allt vad "karriär" är för att barnen skulle få en trygg uppväxt.
Jag kunde jobbat med vad som helst, nästan, för att vara hemma så mycket som möjligt.
Jag jobbar inte heltid och har inga planer på att göra det. Jag har dock inga planer alls på att vara hemma som mammaledig i ett och ett halvt år. Jag klarar inte det men det är inget som säger att jag måste vara den som är hemma. Jag trivs med mitt jobb och skulle kunna jobbat både helger och nätter om skolan hade kunnat tänka sig att vara öppen då.
Flickan är beräknad till halva maj. Det betyder att jag har cirka tre veckor kvar på jobbet i skolan och jag har tänkt jobba klart det såvida jag nu inte skulle dö eller det händer något som gör att det absolut inte går. Jag har även tänkt jobba någon dag i veckan till hösten.
Det är inga tankar om jämlikhet men jag kan inte se varför jag skulle vara bättre på att ta hand om barnen. Jag är en social människa som trivs med att vara ute och träffa andra människor. Att sitta i en liten barngrupp skulle kännas som ett fängelse då jag varken är intresserad av att prata om blöjor, kläder eller barnmat. Jag vill diskutera världsnyheterna och höra vad andra tycker om detsamma.
När Lilleman flyttade hit klättrade jag på väggarna.
Han är underbar och jag avgudar honom men att "stänga in" mig som normalt jobbade runt sextio timmar i veckan gick inte. När huset är rent är det rent och jag hade fått panik om jag inte haft musiken. Jag behöver komma ut.
Trots det tror jag det är svårt att hitta någon som är så hemmakär som jag.
Jag älskar mitt Hällevik och mitt hem. Jag älskar vår skola och människorna här.
Allt detta är världsligt och jag hade med all sannolikhet kunnat trivas på andra ställen också men denna plats har en speciell plats i mitt hjärta.
Tyck jag är hemskt konservativ i den frågan men för mig hade det varit bra om en i familjen alltid var hemma med barnen. Jag ser det som ett enkelt sätt att ge barnet trygghet. Det är skönt att veta att någon alltid är hemma när skolan är slut och att det alltid går att ringa hem.
Jag är medveten om att detta inte fungerar i många familjer men det kanske hade varit bättre att se över vad man jobbar för. Lever du för att jobba eller jobbar du för att kunna leva?
För många år sedan hade jag en bekant som sa att "jag ska hitta ett jobb där jag behöver vara så lite som möjligt men får ut så mycket som möjligt". Låter som min melodi.
Jag hade offrat allt vad "karriär" är för att barnen skulle få en trygg uppväxt.
Jag kunde jobbat med vad som helst, nästan, för att vara hemma så mycket som möjligt.
Jag jobbar inte heltid och har inga planer på att göra det. Jag har dock inga planer alls på att vara hemma som mammaledig i ett och ett halvt år. Jag klarar inte det men det är inget som säger att jag måste vara den som är hemma. Jag trivs med mitt jobb och skulle kunna jobbat både helger och nätter om skolan hade kunnat tänka sig att vara öppen då.
Flickan är beräknad till halva maj. Det betyder att jag har cirka tre veckor kvar på jobbet i skolan och jag har tänkt jobba klart det såvida jag nu inte skulle dö eller det händer något som gör att det absolut inte går. Jag har även tänkt jobba någon dag i veckan till hösten.
Det är inga tankar om jämlikhet men jag kan inte se varför jag skulle vara bättre på att ta hand om barnen. Jag är en social människa som trivs med att vara ute och träffa andra människor. Att sitta i en liten barngrupp skulle kännas som ett fängelse då jag varken är intresserad av att prata om blöjor, kläder eller barnmat. Jag vill diskutera världsnyheterna och höra vad andra tycker om detsamma.
När Lilleman flyttade hit klättrade jag på väggarna.
Han är underbar och jag avgudar honom men att "stänga in" mig som normalt jobbade runt sextio timmar i veckan gick inte. När huset är rent är det rent och jag hade fått panik om jag inte haft musiken. Jag behöver komma ut.
Trots det tror jag det är svårt att hitta någon som är så hemmakär som jag.
Jag älskar mitt Hällevik och mitt hem. Jag älskar vår skola och människorna här.
Allt detta är världsligt och jag hade med all sannolikhet kunnat trivas på andra ställen också men denna plats har en speciell plats i mitt hjärta.
