Jag vet att jag har en "udda" inställning till många saker av den anledning att jag många gånger är ensam om dem. Jag vill inte att barnen ska uppfostras av allmänheten och jag vill inte att de ska spendera det mesta av sin tid i ett kollektiv. Familjen ska vara kärnan oavsett hur den ser ut.
Anledningen att de finns till är för att vi vill vara nära och umgås med dem så mycket som möjligt.
Jag började jobba veckan efter att Lillan föddes. Inte mycket men tillräckligt för att alla i min närhet skulle orka med mig och att jag inte skulle klättra på väggarna. Jag är en väldigt rastlös själ. Att jag valt att jobba två dagar i veckan har dock gjort att jag utan problem skulle kunna vänta med att lämna Lillan på dagis tills hon är nästan tre år. Så mycket har jag kunnat dryga ut mina dagar.
Jag kan spendera betydligt mer tid med dem och visa att hemmet ska vara den fasta punkten.
Tryggheten.
Jag har varit på öppna förskolan. Det var inget för mig. När Lillan föddes har jag blivit erbjuden mammagrupp, babysim, rytmikgrupp och mycket annat. Det får vara jag som är märklig men jag är verkligen inte intresserad.
Vad säger att jag skulle umgås med några för att vi har en sak gemensamt, barn?
Hade det varit så att barnen hade efterfrågat det hade jag gjort det men det har de inte.
Det är fullt med aktiviteter ändå. För oss alla.
Undrar jag något har jag vänner att fråga. Bada och simma älskar/kommer barnen att älska då jag är en fisk själv och vi har överdriven tillgång till både pool, tunna och badkar.
Rytmik.. jag övar och spelar minst en timme varje dag.
På den tiden är hälften önskemusik från barnen som älskar det. Vad skulle jag då göra i en rytmikgrupp mer än av den anledning att jag själv ville det?
Lämna Lilleman på dagis för att jag skulle åka på detta med Lillan?
Jag gör hellre något med dem båda tillsammans. Det finns enligt mig så mycket annat som är viktigare för dem och det kan vara en så enkel sak som att vara i trädgården och bygga en snögubbe, gå en runda i skogen eller köra till affären och handla. Vi får spendera tid tillsammans och umgås.
"Det finns många exempel på föräldrar som inte har några andra samtalsämnen än sina barn." står det i artikeln och så känner jag många gånger. Jag träffar gärna andra mammor men inte av den anledning att vi båda har barn utan att jag trivs med dem ändå.
Jag behöver inte prata barnmat, blöjor och allt annat runt barn bara för att jag har det.
Jag diskuterar betydligt hellre Israel-Palestinakonflikten, EUs roll i Europa, raggarbilar, svensk historia eller varför inte vad som har sagts på nyheterna?
Sannolikheten att jag träffar någon jag trivs att umgås med är betydligt större på högskolan eller inom politiken då vi har något föränderligt som gemensamt intresse, än i en mammagrupp.
Så länge barnen får tryggheten hemma löser allt annat sig sen och små barn har inget behov av att socialiseras med andra vilket gör att det är helt lagom att börja dagis vid tre års ålder som jag ser det. (Ja, jag kallar det fortfarande för dagis oavsett vad modet påstår att det ska kallas för tillfället)
Jag hade kunnat offra allt för barnen men olikt helikopterföräldrarna tror jag inte att det är deras bästa. Som Afzelius sjunger i Ikaros, alla måste få pröva sina vingar. De ska få välja sina vägar själv oavsett vad det är. De ska få leva med vem de vill, välja parti -eller inte välja, leva som de vill så länge de håller sig inom lagens ramar. Det är min roll som förälder att se till.
Jag har aldrig förstått de föräldrar som röjer vägen för sina barn, höjer dem till skyarna, tror de är duktigast, smartast och oskyldigast i världen. Som alltid skyddar dem oavsett vad de har gjort.
Alla kan på olika sätt.
Jag som vuxen måste kunna leva mitt liv, både med barnen och utan dem. Jag är en person som ofta trivs oavsett vad jag gör. Familjen ska enligt mig vara kärnan i de fall det går. En familj kan se ut på olika sätt och det jag räknar som min familj är inte bara de med samma blod i ådrorna.
Alla måste dock få välja sin väg och barnen kommer garanterat själv veta vad som är bäst för dem själv den dag de blir tillräckligt gamla.
Jag tänker aldrig bli en helikopterförälder.
http://www.svt.se/nyheter/varlden/expert-barn-har-blivit-produkter
Anledningen att de finns till är för att vi vill vara nära och umgås med dem så mycket som möjligt.
Jag började jobba veckan efter att Lillan föddes. Inte mycket men tillräckligt för att alla i min närhet skulle orka med mig och att jag inte skulle klättra på väggarna. Jag är en väldigt rastlös själ. Att jag valt att jobba två dagar i veckan har dock gjort att jag utan problem skulle kunna vänta med att lämna Lillan på dagis tills hon är nästan tre år. Så mycket har jag kunnat dryga ut mina dagar.
Jag kan spendera betydligt mer tid med dem och visa att hemmet ska vara den fasta punkten.
Tryggheten.
Jag har varit på öppna förskolan. Det var inget för mig. När Lillan föddes har jag blivit erbjuden mammagrupp, babysim, rytmikgrupp och mycket annat. Det får vara jag som är märklig men jag är verkligen inte intresserad.
Vad säger att jag skulle umgås med några för att vi har en sak gemensamt, barn?
Hade det varit så att barnen hade efterfrågat det hade jag gjort det men det har de inte.
Det är fullt med aktiviteter ändå. För oss alla.
Undrar jag något har jag vänner att fråga. Bada och simma älskar/kommer barnen att älska då jag är en fisk själv och vi har överdriven tillgång till både pool, tunna och badkar.
Rytmik.. jag övar och spelar minst en timme varje dag.
 |
| zazzle.se |
Lämna Lilleman på dagis för att jag skulle åka på detta med Lillan?
Jag gör hellre något med dem båda tillsammans. Det finns enligt mig så mycket annat som är viktigare för dem och det kan vara en så enkel sak som att vara i trädgården och bygga en snögubbe, gå en runda i skogen eller köra till affären och handla. Vi får spendera tid tillsammans och umgås.
"Det finns många exempel på föräldrar som inte har några andra samtalsämnen än sina barn." står det i artikeln och så känner jag många gånger. Jag träffar gärna andra mammor men inte av den anledning att vi båda har barn utan att jag trivs med dem ändå.
Jag behöver inte prata barnmat, blöjor och allt annat runt barn bara för att jag har det.
Jag diskuterar betydligt hellre Israel-Palestinakonflikten, EUs roll i Europa, raggarbilar, svensk historia eller varför inte vad som har sagts på nyheterna?
Sannolikheten att jag träffar någon jag trivs att umgås med är betydligt större på högskolan eller inom politiken då vi har något föränderligt som gemensamt intresse, än i en mammagrupp.
Så länge barnen får tryggheten hemma löser allt annat sig sen och små barn har inget behov av att socialiseras med andra vilket gör att det är helt lagom att börja dagis vid tre års ålder som jag ser det. (Ja, jag kallar det fortfarande för dagis oavsett vad modet påstår att det ska kallas för tillfället)
Jag hade kunnat offra allt för barnen men olikt helikopterföräldrarna tror jag inte att det är deras bästa. Som Afzelius sjunger i Ikaros, alla måste få pröva sina vingar. De ska få välja sina vägar själv oavsett vad det är. De ska få leva med vem de vill, välja parti -eller inte välja, leva som de vill så länge de håller sig inom lagens ramar. Det är min roll som förälder att se till.
Jag har aldrig förstått de föräldrar som röjer vägen för sina barn, höjer dem till skyarna, tror de är duktigast, smartast och oskyldigast i världen. Som alltid skyddar dem oavsett vad de har gjort.
Alla kan på olika sätt.
Jag som vuxen måste kunna leva mitt liv, både med barnen och utan dem. Jag är en person som ofta trivs oavsett vad jag gör. Familjen ska enligt mig vara kärnan i de fall det går. En familj kan se ut på olika sätt och det jag räknar som min familj är inte bara de med samma blod i ådrorna.
Alla måste dock få välja sin väg och barnen kommer garanterat själv veta vad som är bäst för dem själv den dag de blir tillräckligt gamla.
Jag tänker aldrig bli en helikopterförälder.
http://www.svt.se/nyheter/varlden/expert-barn-har-blivit-produkter
