I natt för en vecka sedan trillade jag baklänges i trappan från sovrummet. Klumpigt, jag vet. Mitt i natten när man precis somnat är jag dock inte så klar och jag hade precis somnat till när den lilla blev hungrig. Efter en heldag på akuten fick jag veta att jag hade haft en otrolig tur som skulle bli helt återställd då det inte var en självklarhet när man slagit sig så att både synen och känseln i halva kroppen försvunnit.
Jag klarade mig med en totalt mörbultad kropp, stelhet i några dagar och hjärnskakning.
Det sista har dock gjort att jag inte klarar av någonting i princip. Jag klarar inte att titta på tv och att sitta på internet tär helt otroligt mycket. Jag har migrän sedan tidigare men detta är värre.
Det intressanta med en sådan här händelse är hur mycket information hjärnan hinner bearbeta. I mitt huvud hade jag redan sålt huset då det hade varit omöjligt att bo här med rullstol. När känseln väl kom tillbaka kom tanken att jag absolut inte tänker springa i trappor mitt i natten mer.
Sådant här trodde jag hände äldre skröpliga människor och inte yngre människor som mig själv.
Uppenbart är jag ju inte så purfrisk och snabb som jag själv har trott.
Jag har aldrig varit speciellt rädd om mig själv och har chansat mycket i livet men uppenbart är det dags att lugna ner sig. Märkligt att det ska krävas något sådant här för att det ska gå in på riktigt.
Sådana här saker får åtminstone mig att tänka på hur viktigt familjen faktisk är. De man har närmst sig ska alltid veta det och aldrig behöva tvivla på hur man känner för dem. Jag är en rätt gråtmild person i vanliga fall och sådant här gör ingenting bättre. Jag är tacksam över att jag klarade mig så bra som jag faktiskt gjorde.
På grund av ovanstående har jag inte varit inne på några social medier. Hjärnan klarar det helt enkelt inte så jag hoppas att alla har lite överseende med att jag inte är aktiv för tillfället. Jag tar igen det senare!
Jag tackar alla som har hört av sig med kryapådig-hälsningar!
Jag klarade mig med en totalt mörbultad kropp, stelhet i några dagar och hjärnskakning.
.png) |
| En spineboard är bra men väldigt obehaglig att ligga fastspänd i länge! |
Det intressanta med en sådan här händelse är hur mycket information hjärnan hinner bearbeta. I mitt huvud hade jag redan sålt huset då det hade varit omöjligt att bo här med rullstol. När känseln väl kom tillbaka kom tanken att jag absolut inte tänker springa i trappor mitt i natten mer.
Sådant här trodde jag hände äldre skröpliga människor och inte yngre människor som mig själv.
Uppenbart är jag ju inte så purfrisk och snabb som jag själv har trott.
Jag har aldrig varit speciellt rädd om mig själv och har chansat mycket i livet men uppenbart är det dags att lugna ner sig. Märkligt att det ska krävas något sådant här för att det ska gå in på riktigt.
Sådana här saker får åtminstone mig att tänka på hur viktigt familjen faktisk är. De man har närmst sig ska alltid veta det och aldrig behöva tvivla på hur man känner för dem. Jag är en rätt gråtmild person i vanliga fall och sådant här gör ingenting bättre. Jag är tacksam över att jag klarade mig så bra som jag faktiskt gjorde.
På grund av ovanstående har jag inte varit inne på några social medier. Hjärnan klarar det helt enkelt inte så jag hoppas att alla har lite överseende med att jag inte är aktiv för tillfället. Jag tar igen det senare!
Jag tackar alla som har hört av sig med kryapådig-hälsningar!
