Ibland undrar jag om det är jag som är väldigt udda. Ibland undrar jag om det är så att min verklighetsuppfattning är väldigt annorlunda med många andras. Ofta läser jag tidningen, tittar på nyheterna, lyssnar på radio eller någon annan media och hör det som kallas "nyheter".
Dessa "nyheter" är inte det för mig.
Att en enskild person har gjort något ser inte jag som en nyhet utan en uthängning.
Ibland är det säkert bra men till stora delar inte. Media säljer mycket på att göra "missuppfattningar" och sätta rubriker som gör att man tror artikeln handlar om någonting helt annat.
Jag vet inte hur många rubriker genom åren som deklarerat att "Viktoria lämnar Daniel" eller "XX har skrivit detta" när det sen visar sig att inget stämmer. Det finns en viss uns sanning i det men ytterst lite.
Det sägs att det första intrycket är det viktigaste, att det inte går att ändra på och det må vara sant. Oavsett vad jag tycker om en annan person så finns det vissa saker jag aldrig någonsin skulle hänga ut. Där går gränsen. Jag skulle heller inte gå över lik för att ta mig fram.
Även om jag skulle veta både det ena eller andra om kollegor, partikamrater eller andra så skulle det ske över min döda kropp att jag skulle bryta ett förtroende. Jag skulle aldrig försöka få egen vinning genom att förstöra för andra. Detta är grunden till varför jag säger att jag är hindu. Jag tror att allt kommer igen och den som beter sig på det sättet kommer straffas.
Det är karman. Jag ska leva mitt liv så att jag inte ska behöva få ett straff, som jag då förmodligen förtjänar, mot slutet eller nästa gång.
Sak och person. Varför har så många människor så svårt att skilja på detta?
Det är lätt att kommentera vad andra gör men för mig sitter många i glashus och kastar sten.
Det sägs att kärleken är blind. Ja, jag tror det. Jag tror inte kärleken bestämmer sig för att älska någon med samma religion, samma hårfärg, samma partibeteckning eller ålder. Det finns alltid vissa "gränser" för vad människor i gemen tycker är ok men jag är rätt övertygad att om någon bara vill så går det. Oftast är det alla andra som har problem med någonting.
Säg att min man, som inte är politiskt engagerad eller partibunden, skulle välja att engagera sig i vänsterpartiet. Är det ok?
Socialdemokraterna?
Sverigedemokraterna?
Känslor ändras inte för att någon "tillhör" någonting annat för i grunden är vi alla människor. Säg att vi delar på oss och han träffar någon som är femton år yngre. Är det ok?
Jag erkänner att jag förmodligen haft problem om det var så att personen i fråga inte kunde varit biologisk mamma till barnen och jag tror det hade varit svårt att få det att fungera på grund av åldern på det hållet. Hade hon varit femton år äldre hade jag sett det som lättare.
Är vi femtio när vi delar på oss och den nya då hade varit trettiofem hade det med all sannolikhet inte gjort någonting. Efter en viss ålder vet de flesta vad man vill och inte och barnen hade man skyddat in i det sista.
Säg att jag träffar någon som är övertygad och väldigt troende katolik? Muslim? Buddhist?
Skulle det fungera?
Jag tror många hade haft problem med vissa av religionerna som finns.
Vem skulle i slutänden bestämma om det var rätt och fel?
Jo, jag. Men alla andra hade haft kommentarer för det räcker att man går det minsta mot strömmen för att bli idiotförklarad av de flesta. När jag började jobba med en sexdagars flicka hemma väntade inte kommentarerna på sig. Ammade gjorde jag minsann inte heller.
Alla vet helt plötsligt precis allt om vad som är bäst för mig och min familj.
Säg att jag skulle välja att leva mitt liv med en socialdemokrat. Skulle det spela någon roll?
För mig hade det inte gjort det. Skilja på sak och person..
Jag tror inte ens att det hade varit ett problem om man satt i samma regering, landsting eller kommun. Tankarna och viljan man har själv behöver inte förändras och jag tror inte kärleken rår på det. Den jag är, är jag i vilket fall.
Vi har ett parti i riksdagen som ständigt jagas och helst ska man inte ens prata med dem från detta parti. De är det där ordet man inte ska nämna. Hur ska man då göra om ens make, arbetskamrat, patient, kollega, partikamrat, familjemedlem och så vidare helt plötsligt bestämmer sig för att byta till detta parti? Ska man sluta gå på släktmiddagar, jobbet eller dansställen?
Ska man börja varje ny kontakt med frågan "Vilket parti tillhör du?"
Nej. För mig är det sjukt.
Jag är Moderat och jag förväntar mig att accepteras för det.
På samma sätt respekterar jag vad alla andra tycker.
Jag tänker inte sluta umgås med någon, oavsett vem det är, för att vi inte tycker och tänker likadant. Jag tänker inte heller sluta träffa nya människor med risken att de inte har exakt samma partibeteckning, tro eller utseende som mig. Det är att särbehandla andra och det tycker jag är fel.
Med detta menar jag inte att varken jag eller mitt parti är ofelbara eller bäst på allt. Alla har sina styrkor. Jag menar dock starkt att mångfalden berikar även om många har väldigt svårt att se det. Ni där ute, gör och tyck som ni vill så länge ni inte skadar någon annan!
Jag kan skilja på sak och person.
Kan du?
Dessa "nyheter" är inte det för mig.
Att en enskild person har gjort något ser inte jag som en nyhet utan en uthängning.
Ibland är det säkert bra men till stora delar inte. Media säljer mycket på att göra "missuppfattningar" och sätta rubriker som gör att man tror artikeln handlar om någonting helt annat.
Jag vet inte hur många rubriker genom åren som deklarerat att "Viktoria lämnar Daniel" eller "XX har skrivit detta" när det sen visar sig att inget stämmer. Det finns en viss uns sanning i det men ytterst lite.
Det sägs att det första intrycket är det viktigaste, att det inte går att ändra på och det må vara sant. Oavsett vad jag tycker om en annan person så finns det vissa saker jag aldrig någonsin skulle hänga ut. Där går gränsen. Jag skulle heller inte gå över lik för att ta mig fram.
Även om jag skulle veta både det ena eller andra om kollegor, partikamrater eller andra så skulle det ske över min döda kropp att jag skulle bryta ett förtroende. Jag skulle aldrig försöka få egen vinning genom att förstöra för andra. Detta är grunden till varför jag säger att jag är hindu. Jag tror att allt kommer igen och den som beter sig på det sättet kommer straffas.
"I´m not afraid, of anything in this world.
There´s nothing you can say to me, that I haven´t allready heard."
U2
Det är karman. Jag ska leva mitt liv så att jag inte ska behöva få ett straff, som jag då förmodligen förtjänar, mot slutet eller nästa gång.
Sak och person. Varför har så många människor så svårt att skilja på detta?
Det är lätt att kommentera vad andra gör men för mig sitter många i glashus och kastar sten.
Det sägs att kärleken är blind. Ja, jag tror det. Jag tror inte kärleken bestämmer sig för att älska någon med samma religion, samma hårfärg, samma partibeteckning eller ålder. Det finns alltid vissa "gränser" för vad människor i gemen tycker är ok men jag är rätt övertygad att om någon bara vill så går det. Oftast är det alla andra som har problem med någonting.
Säg att min man, som inte är politiskt engagerad eller partibunden, skulle välja att engagera sig i vänsterpartiet. Är det ok?
Socialdemokraterna?
Sverigedemokraterna?
Känslor ändras inte för att någon "tillhör" någonting annat för i grunden är vi alla människor. Säg att vi delar på oss och han träffar någon som är femton år yngre. Är det ok?
Jag erkänner att jag förmodligen haft problem om det var så att personen i fråga inte kunde varit biologisk mamma till barnen och jag tror det hade varit svårt att få det att fungera på grund av åldern på det hållet. Hade hon varit femton år äldre hade jag sett det som lättare.
Är vi femtio när vi delar på oss och den nya då hade varit trettiofem hade det med all sannolikhet inte gjort någonting. Efter en viss ålder vet de flesta vad man vill och inte och barnen hade man skyddat in i det sista.
Säg att jag träffar någon som är övertygad och väldigt troende katolik? Muslim? Buddhist?
.png) |
| sr.se |
Jag tror många hade haft problem med vissa av religionerna som finns.
Vem skulle i slutänden bestämma om det var rätt och fel?
Jo, jag. Men alla andra hade haft kommentarer för det räcker att man går det minsta mot strömmen för att bli idiotförklarad av de flesta. När jag började jobba med en sexdagars flicka hemma väntade inte kommentarerna på sig. Ammade gjorde jag minsann inte heller.
Alla vet helt plötsligt precis allt om vad som är bäst för mig och min familj.
Säg att jag skulle välja att leva mitt liv med en socialdemokrat. Skulle det spela någon roll?
För mig hade det inte gjort det. Skilja på sak och person..
Jag tror inte ens att det hade varit ett problem om man satt i samma regering, landsting eller kommun. Tankarna och viljan man har själv behöver inte förändras och jag tror inte kärleken rår på det. Den jag är, är jag i vilket fall.
Vi har ett parti i riksdagen som ständigt jagas och helst ska man inte ens prata med dem från detta parti. De är det där ordet man inte ska nämna. Hur ska man då göra om ens make, arbetskamrat, patient, kollega, partikamrat, familjemedlem och så vidare helt plötsligt bestämmer sig för att byta till detta parti? Ska man sluta gå på släktmiddagar, jobbet eller dansställen?
Ska man börja varje ny kontakt med frågan "Vilket parti tillhör du?"
Nej. För mig är det sjukt.
Jag är Moderat och jag förväntar mig att accepteras för det.
På samma sätt respekterar jag vad alla andra tycker.
Jag tänker inte sluta umgås med någon, oavsett vem det är, för att vi inte tycker och tänker likadant. Jag tänker inte heller sluta träffa nya människor med risken att de inte har exakt samma partibeteckning, tro eller utseende som mig. Det är att särbehandla andra och det tycker jag är fel.
"Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst."
Med detta menar jag inte att varken jag eller mitt parti är ofelbara eller bäst på allt. Alla har sina styrkor. Jag menar dock starkt att mångfalden berikar även om många har väldigt svårt att se det. Ni där ute, gör och tyck som ni vill så länge ni inte skadar någon annan!
Jag kan skilja på sak och person.
Kan du?
