Barn som far illa på olika sätt är det som gör att jag orkar syssla med allt vad politik heter. Tanken att jag ska kunna förbättra det för dem. Det har alltid varit det ämne som ligger mig varmast om hjärtat. Inga barn har bett om att finnas till utan de finns till för att vuxna människor, förhoppningsvis, tagit ett beslut om att de vill ha dem.
Tyvärr fungerar det inte alltid och då är det viktigt att samhället går in och stöttar upp. Då jag under många år har varit förtroendevald har det hänt mer än en gång att jag har kommit till ett möte för att se när någon sitter och sover eller öppnar sitt kuvert med sina papper när de kommer dit. Jag förstår om någon har haft en dåligt natt och inte klarar att vara vaken mer än att de visat ett sådant ointresse att de inte ens öppnat och läst sina papper när de kommer till mötet. Vissa möten är dock viktigare än andra.
Jag tycker inte att den livssyn eller den politiska inriktning en person har ska få påverka saker som kräver många års utbildning för att kunna bedöma. Med detta i tanken är jag väldigt tveksam till att politiker ska sitta och ta det slutgiltiga beslutet för exempelvis familjehemsplaceringar.
Hur ska de kunna bedöma vad som är bäst för barnet?
De ser siffror och bokstäver på ett papper. De får information från de som träffat barnet och föräldrarna. Familjehemmet. Sedan ska de bilda sin uppfattning utifrån det och ta ett beslut som ska vara rätt.
De har aldrig träffat någon av parterna!
För ett tag sedan hörde jag en skrämmande inställning av just en förtroendevald person med en beslutsposition i sådana här ärenden. Denne persons uppfattning var att de biologiska föräldrarna alltid var bäst för barnet och att barns kärlek inte kunde köpas genom pengar i ett familjehem. Denne tyckte att bioföräldrarna skulle få mer hjälp att visa sin kärlek för sitt barn. Sådant ska man inte behöva lära sig i min värld. Det kommer automatiskt och detta är för mig så felaktigt så det finns inte. Med den inställning denne person har så skulle ett adopterat barn aldrig kunna få rätt sorts kärlek av sina föräldrar. Det har hänt mer än en gång, och av flera olika parter som jag hört, att socialen vill barnet ska träffa sina föräldrar för att föräldern vill det. Barnets bästa?
Min uppfattning om vårt land är att vi har en övertro på biologiska föräldrar. I vårt land går det inte att förverka sin rätt att vara just förälder och jag tycker det är fel. Man kan inte bete sig hur som helst och ändå ha samma rättigheter. Så fungerar det inte någon annanstans. Arbetar du med någon du inte trivs med byter du jobb. Trivs du inte med någon som privatperson umgås du inte med den personen mer. Vad är det då som gör att barn ska tvingas att umgås med någon de uttrycklingen kan säga att de inte vill träffa?
Dett gäller inte bara familjehemsplaceringar utan även vid vårdnadstvister.
När barnet uttryckligen säger att det inte vill besöka den ene föräldern av olika anledningar.
Ska barnet då tvingas?
Jag kan inte se barnets bästa i detta.
Vi ska följa FN:s barnkonvention och barnens rättigheter ska alltid gå först.
Regler bestämda av vuxna för barn men som bestäms av vuxna.
Jag tror att barnen skulle få säga till om betydligt fler saker. Hänsyn ska alltid tas till dem i första hand och min tro är att de som jobbar med de familjer och barn som har problem bör ta beslut rörande dem och inte förtroendevalda med, många gånger, dåliga kunskaper inom ämnet.
http://www.barnensraddningsark.com/fn-barnkonvention.shtml
Tyvärr fungerar det inte alltid och då är det viktigt att samhället går in och stöttar upp. Då jag under många år har varit förtroendevald har det hänt mer än en gång att jag har kommit till ett möte för att se när någon sitter och sover eller öppnar sitt kuvert med sina papper när de kommer dit. Jag förstår om någon har haft en dåligt natt och inte klarar att vara vaken mer än att de visat ett sådant ointresse att de inte ens öppnat och läst sina papper när de kommer till mötet. Vissa möten är dock viktigare än andra.
Jag tycker inte att den livssyn eller den politiska inriktning en person har ska få påverka saker som kräver många års utbildning för att kunna bedöma. Med detta i tanken är jag väldigt tveksam till att politiker ska sitta och ta det slutgiltiga beslutet för exempelvis familjehemsplaceringar.
Hur ska de kunna bedöma vad som är bäst för barnet?
De ser siffror och bokstäver på ett papper. De får information från de som träffat barnet och föräldrarna. Familjehemmet. Sedan ska de bilda sin uppfattning utifrån det och ta ett beslut som ska vara rätt.
De har aldrig träffat någon av parterna!
För ett tag sedan hörde jag en skrämmande inställning av just en förtroendevald person med en beslutsposition i sådana här ärenden. Denne persons uppfattning var att de biologiska föräldrarna alltid var bäst för barnet och att barns kärlek inte kunde köpas genom pengar i ett familjehem. Denne tyckte att bioföräldrarna skulle få mer hjälp att visa sin kärlek för sitt barn. Sådant ska man inte behöva lära sig i min värld. Det kommer automatiskt och detta är för mig så felaktigt så det finns inte. Med den inställning denne person har så skulle ett adopterat barn aldrig kunna få rätt sorts kärlek av sina föräldrar. Det har hänt mer än en gång, och av flera olika parter som jag hört, att socialen vill barnet ska träffa sina föräldrar för att föräldern vill det. Barnets bästa?
Min uppfattning om vårt land är att vi har en övertro på biologiska föräldrar. I vårt land går det inte att förverka sin rätt att vara just förälder och jag tycker det är fel. Man kan inte bete sig hur som helst och ändå ha samma rättigheter. Så fungerar det inte någon annanstans. Arbetar du med någon du inte trivs med byter du jobb. Trivs du inte med någon som privatperson umgås du inte med den personen mer. Vad är det då som gör att barn ska tvingas att umgås med någon de uttrycklingen kan säga att de inte vill träffa?
Dett gäller inte bara familjehemsplaceringar utan även vid vårdnadstvister.
När barnet uttryckligen säger att det inte vill besöka den ene föräldern av olika anledningar.
Ska barnet då tvingas?
Jag kan inte se barnets bästa i detta.
Vi ska följa FN:s barnkonvention och barnens rättigheter ska alltid gå först.
Regler bestämda av vuxna för barn men som bestäms av vuxna.
Jag tror att barnen skulle få säga till om betydligt fler saker. Hänsyn ska alltid tas till dem i första hand och min tro är att de som jobbar med de familjer och barn som har problem bör ta beslut rörande dem och inte förtroendevalda med, många gånger, dåliga kunskaper inom ämnet.
http://www.barnensraddningsark.com/fn-barnkonvention.shtml
