Vissa datum och år kommer alltid att finnas med.
Alla som levde i något äldre ålder minns både 2001 och 2004.
Vi som börjar bli lite äldre minns även 1994, 1995 och 1997.
Jag minns dem.
1986.
1986 - Palme mördades. Jag minns en känsla men inte händelsen då jag var för liten för det.
1994 - Estonia. En oerhörd ångest att veta att människor aldrig kom ut för det kändes som om Titanic upprepade sig.
1995 - Senapsgasen i Tokyos tunnelbanesystem. Jag känner fortfarande obehag av detta färdmedel.
1997 - Lady D. Det värsta kan hända vem som helst.
2001 - 11 september. Det är varje gång en lika stor chock att elever inte vet vad om hände detta datum.
2004 - Tsunamin drog fram.
Självklart är det fler händelser och för den enskilde finns det mer.
Tsunamin. Jag kan inte se dokumentärer eller bilder för mitt psyke orkar inte.
Jag vet dock att jag redan då reagerade på att människor, enligt mig, var så fruktansvärt okunniga och just kunskap hade kunnat rädda väldigt många liv.
Jag har varit en "nörd" i hela mitt liv.
Igår städade jag ur källaren och hittade mina samlingar av tidningar.
Det finns visserligen även några Veckorevyn och Serieparaden (jag älskar Kalle och Hobbe) men det mesta är Illustrerad Vetenskap, Populär Historia, Forskning & Framsteg.. jag kan fortsätta.
National Geoghrapics var en favorit.
Detta intresse tror jag hade räddat mig om jag var där för jag kan inte minnas att skolan lärde mig det.
Under barndomen minns jag när vi var på franska västkusten och såg ebb och flod.
Jag minns att vi pratade om vattnet, månen och hur det flyttade sig, men även att det bara finns på vissa ställen.
Filmer från när tsunamin drar in visade människor som gick ut mot vattnet.
De förstod helt enkelt inte vad som var på gång.
Jag lever med ett konstant katastroftänk.
Jag minns varenda liten detalj i hela mitt liv där något varit obehagligt eller jobbigt.
Jag gick hos psykolog i ett år för att få bukt med det men någonstans fick jag inse att det inte hjälper. Jag är genetiskt skapt så och av någon anledning så ska det vara så.
Den ena dottern är en exakt kopia på mig och ställer ständigt frågor om varenda form av katastrof som finns, farliga djur och listar vilka platser hon inte tänker besöka ur säkerhetssynpunkt.
Hon är en minime och någonstans där så har jag fått släppa att det är mina gener som har gjort mig sådan. Det hade dock räddat mig för femton år sedan för jag hade sprungit i samma sekund som vattnet drogs tillbaka.
Jag har ju läst och funderat över dessa katastrofer så länge jag kan minnas.
Det sägs att folkminnet är åtta månader.
Det krävs åtta månader för att gemene man ska glömma vad som har hänt och det är oavsett om det är ett mord, en bild eller en katastrof som skedde. Jag har gjort det som mitt kall att ingen av de elever jag har ska stå ovetandes om de skulle hamna i denna situation.
De ska veta, att om vattnet försvinner, då ska de springa.
När jag tittar i min gamla kartbok så finns det listor med platser som är farliga.
Farliga ur många aspekter.
När jordbävningen i Haiti hände var det logiskt även om det var obehagligt.
De har väntat på en tsunami på USAs västkust de sista femtio åren så den dag det händer ska man vara förberedd, vilket de också är med sina varningssystem.
Thailand hade inte det tänket och skola över jorden i gemen, är uppenbarligen för dåliga på att lära ut om plattektonik, kontinentaldrift och vad dessa gör.
Jag tror nämligen att med kunskap kommer förståelse, ett säkerhetstänk och ett sätt att förutse vad som kan ske. Om du ska till USAs västkust, så vet vilka ljud, varningssignaler, du ska lyssna efter.
Om du ska till Istanbul så se över hur du klarar en jordbävning.
Tänk ett steg före.
Självklart ska man resa om man vill det men i alla lägen, vad som än händer, så är kunskap makt.
Förbered dig själv och din familj. Ingen vill åka hem från semestern ensam.
Alla tankar till dem som igår saknade någon extra mycket.
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/tsunamioverlevare-fortfarande-radd
Alla som levde i något äldre ålder minns både 2001 och 2004.
Vi som börjar bli lite äldre minns även 1994, 1995 och 1997.
Jag minns dem.
1986.
 |
| svt.se |
1986 - Palme mördades. Jag minns en känsla men inte händelsen då jag var för liten för det.
1994 - Estonia. En oerhörd ångest att veta att människor aldrig kom ut för det kändes som om Titanic upprepade sig.
1995 - Senapsgasen i Tokyos tunnelbanesystem. Jag känner fortfarande obehag av detta färdmedel.
1997 - Lady D. Det värsta kan hända vem som helst.
2001 - 11 september. Det är varje gång en lika stor chock att elever inte vet vad om hände detta datum.
2004 - Tsunamin drog fram.
Självklart är det fler händelser och för den enskilde finns det mer.
Tsunamin. Jag kan inte se dokumentärer eller bilder för mitt psyke orkar inte.
Jag vet dock att jag redan då reagerade på att människor, enligt mig, var så fruktansvärt okunniga och just kunskap hade kunnat rädda väldigt många liv.
Jag har varit en "nörd" i hela mitt liv.
Igår städade jag ur källaren och hittade mina samlingar av tidningar.
Det finns visserligen även några Veckorevyn och Serieparaden (jag älskar Kalle och Hobbe) men det mesta är Illustrerad Vetenskap, Populär Historia, Forskning & Framsteg.. jag kan fortsätta.
National Geoghrapics var en favorit.
Detta intresse tror jag hade räddat mig om jag var där för jag kan inte minnas att skolan lärde mig det.
Under barndomen minns jag när vi var på franska västkusten och såg ebb och flod.
Jag minns att vi pratade om vattnet, månen och hur det flyttade sig, men även att det bara finns på vissa ställen.
Filmer från när tsunamin drar in visade människor som gick ut mot vattnet.
De förstod helt enkelt inte vad som var på gång.
Jag lever med ett konstant katastroftänk.
Jag minns varenda liten detalj i hela mitt liv där något varit obehagligt eller jobbigt.
Jag gick hos psykolog i ett år för att få bukt med det men någonstans fick jag inse att det inte hjälper. Jag är genetiskt skapt så och av någon anledning så ska det vara så.
Den ena dottern är en exakt kopia på mig och ställer ständigt frågor om varenda form av katastrof som finns, farliga djur och listar vilka platser hon inte tänker besöka ur säkerhetssynpunkt.
Hon är en minime och någonstans där så har jag fått släppa att det är mina gener som har gjort mig sådan. Det hade dock räddat mig för femton år sedan för jag hade sprungit i samma sekund som vattnet drogs tillbaka.
Jag har ju läst och funderat över dessa katastrofer så länge jag kan minnas.
Det sägs att folkminnet är åtta månader.
Det krävs åtta månader för att gemene man ska glömma vad som har hänt och det är oavsett om det är ett mord, en bild eller en katastrof som skedde. Jag har gjort det som mitt kall att ingen av de elever jag har ska stå ovetandes om de skulle hamna i denna situation.
De ska veta, att om vattnet försvinner, då ska de springa.
När jag tittar i min gamla kartbok så finns det listor med platser som är farliga.
Farliga ur många aspekter.
När jordbävningen i Haiti hände var det logiskt även om det var obehagligt.
De har väntat på en tsunami på USAs västkust de sista femtio åren så den dag det händer ska man vara förberedd, vilket de också är med sina varningssystem.
Thailand hade inte det tänket och skola över jorden i gemen, är uppenbarligen för dåliga på att lära ut om plattektonik, kontinentaldrift och vad dessa gör.
Jag tror nämligen att med kunskap kommer förståelse, ett säkerhetstänk och ett sätt att förutse vad som kan ske. Om du ska till USAs västkust, så vet vilka ljud, varningssignaler, du ska lyssna efter.
Om du ska till Istanbul så se över hur du klarar en jordbävning.
Tänk ett steg före.
Självklart ska man resa om man vill det men i alla lägen, vad som än händer, så är kunskap makt.
Förbered dig själv och din familj. Ingen vill åka hem från semestern ensam.
Alla tankar till dem som igår saknade någon extra mycket.
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/tsunamioverlevare-fortfarande-radd
