Hög smärttröskel

Jag har under hela mitt liv aldrig brutit någonting. Jag har inte heller stukat någonting som jag kan minnas. Av mer än en läkare har jag fått veta att jag är överledad vilket gör att jag kan röra mina ben, fingrar och armar betydligt längre än vad som är normalt utan att det gör ont.
Benen kan jag böja runt så pass mycket att jag inte slutar förrän benen inne i benet tar emot. Det gör aldrig ont. Förmodligen inte helt normalt.

Utöver detta har jag förstått att jag har en väldigt hög smärttröskel. Jag har fått höra detta i omgångar i mitt liv. Jag tycker själv aldrig att jag har ont. De gånger jag har det gör det verkligen ont och brukar resultera i att jag inte kan röra mig alls. Sista gången jag verkligen fick detta påpekat för mig var när de skulle ta en cysta med titthålsoperation för ett par år sedan. När jag vaknade berättade de att de kunde se var den hade suttit men att den var väck. De påstod att det känns så pass mycket att det normala är att man ringer in akut och kommer in när en cysta spricker.
Jag hade inte känt någonting.
Jag hade utan problem kunnat sticka en nål rakt igenom kinden bara för att jag kan.
Jag kan tänka bort att det gör ont sen finns inte smärtan.

Jag har nu börjat upptäcka att det finns nackdelar med detta med.
Jag frys alltid. Jag har varit på semester där det varit över trettiofem grader och ändå frusit.
Detta gör att jag här hemma har en speciell favoritplats; kaminen.
Jag kan stå där och häcka en hel kväll och det är så länge jag inte sätter fingrarna rakt på världens härligaste värme. Jag inser att jag har något fel när jag dagen efter upptäcker att jag har brännblåsor som ett bälte runt magen och ryggen vid kaminens höjd.
Jag har stått så pass länge och så pass nära att jag bränt mig utan att märka det.
Jag vet inte om det är meningen att jag ska bli rädd för mig själv.