Jultomten och kristendomen

Bild från länken.

Diskussionerna har gått varma om julen, skolavslutningar och jultomten. Jag har fått kritik av några då jag påstod att jultomten kommer från kristendomen. Jag har läst på om detta och står fast vid att jultomten är en blandning av en gammal hednisk tradition och helgonet Sankt Nicholai som var kristen. Självklart är det så att traditioner ändras under årens lopp och traditionen ser inte likadana ut idag som den gjorde förr.
Min övertygelse är att vi firar jul idag på grund av att Sankt Nicholai levde på 300-talet och gjorde de goda gärningar han gjorde. Han blev helgonförklarad och legenden om honom levde vidare. I Sverige har vi sedan tidig medeltid trott på vättar och tomtar men de fanns året runt och inte under en viss period av året. På 1800-talet byggdes vår svenske tomte ihop med helgonet Nicholai. Jag vet att detta är länge sedan och att det är ytterst få som förknippar jultomten med något kristet. Anledningen ämnet var uppe var att jag skämtade om att jag hoppades att Skolverket inte skulle upptäcka att tomten från början var kristen för då hade han säkert blivit förbjuden som mycket annat.

Leta fakta själv och läs. Jag är övertygad om det jag tror på men alla andra har självklart fritt fram att tro precis som de vill.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jultomten
http://www.jul-i-sverige.se/jul/jultomten.htm

 

Tomten

av: Viktor Rydberg

 

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.