Jag är udda. Jag vet. Nu blir det privat så hoppa över detta om något är känsligt.
"Min förlossning tog sååå många timmar" och sedan en siffra. Ok.
Fram tills den första förlossningen trodde jag att de där 27 timmarna någon hade varit inne på förlossningen innebar att huvudet var på väg ut hela tiden under dessa timmar.
Innan jag var inne första gången hade jag inte öppnat en app, inte läst en artikel, hade ingen aning om smärtlindring eller ställningar. Min uppfattning är nämligen att det ska de på förlossningen veta och då är det bättre att de som kan det sköter den biten. Att jag som lekman ska lägga mig i känns bara dumt och trots min direkta okunskap har det gått bra varenda gång.
För många år sedan när jag var på väg i bil för att hälsa på en liten nyfödd tjej fick jag informationen: "Hon sprack ingenting".
Sprack ingenting tänkte jag. Vaddå sprack?
Det är aldrig någon som har berättat för mig om att man kan spricka.
När jag ställde precis den frågan; "Vaddå sprack?" fick jag svaret att man kunde bli klippt med.
Klippt!?
Menade de att man kunde bli klippt i som om man vore ett djur!?
Jag visste ju att man kunde ta ut ett barn med kejsarsnitt men vetskapen om att man nu kunde spricka alternativt bli klippt i det allra heligaste blev en katastrof i mitt huvud och bilderna som kom upp var inte nådiga.
Någonstans där, detta är väldigt många år sedan, tog jag beslutet att jag inte ville ha några biologiska barn. Uppenbarligen ändrade jag mig till slut.
Jag har nu erfarenhet av både långsamma och snabba förlossningar och jag kan verkligen inte säga att jag föredrar en snabb rent smärtmässigt för det är tio gånger värre. Åtminstone för mig. Det gör så intensivt ont att räddningen på något sätt har varit att sätta koncentrationen till att barnet inte ska födas i bilen till sjukhuset, i trappan eller hissen till förlossningen.
De andra förlossningarna har tagit mellan femton minuter och två timmar men denna sista gång var jag tvungen att vara inne i sexton timmar innan hon tittade ut.
16 lååånga timmar.
Jag hade större problem med hur sjukt tråkigt det är på ett sjukhus än att det gjorde ont.
Vattnet gick denna gången vilket inte har hänt tidigare. Tydligen är det inte så bra att besöka Barnens Gård och envisas med att det går bra att hoppa studsmattor och trots alla barnen trodde jag att jag helt enkelt kissade ner mig. Det var först när vi kom hem och jag ställde mig i duschen som jag insåg att det nog var vattnet. En googling senare insåg jag att jag inte skulle få komma hem om jag åkte in så det viktigaste blev nerpackat: Laddare, ipad, mobil och dator så jag kunde jobba. Coca och en godispåse åkte med ner för packat hade jag faktiskt inte gjort trots allt planerande jag brukar syssla med.
När jag sedan kommer in och de sedan kollar, berättar att jag är öppen och erbjuder lustgas känner jag inte ens att det gör ont. Det har varit likadant varenda gång. Monitorn visar att det nu är värkar men jag känner i princip inte av dem. Jag är öppen men känner ingenting.
Min smärttröskel är väldigt hög och har alltid varit men att slå i lilltån är för mig en värre smärta än smärtan då kroppen förbereder sig för vad som komma skall.
När barnet sedan ska ut gör det riktigt ont men det är en annan sak då det är en sådan kort period av extrem smärta.
Efter att sedan ha tvingats genomlida nästan ett dygn på sjukhus får man inte åka hem. Jo, nu blev flickan för tidigt född, är prematur och liten men allt var bra. I min värld är det bara att åka hem då. Jag har ingen förståelse alls för de som stannar i många dagar bara för att.
Jag vet att smärta är väldigt individuellt men såvida nu inte allt sprack sönder under förlossningen, vilket jag har full förståelse för att det gör ont länge, så kan jag inte se varför människor stannar kvar en längre tid på BB. Jag har blivit sydd överallt och haft som brännmärken vilket gjorde fruktansvärt ont men det hjälpte inte att ligga på sjukhuset. Den miljön kan inte göra någon frisk.
Barnmorskorna har sagt att min kropp är tänkt för att föda barn. Jag räknas som lång och smal med inte så breda höfter vilket ska vara det bästa för en enkel förlossning. Det tackar jag mitt DNA för och kanske är det därför jag inte ser hur smärtsamt det är för alla andra.
Min uppfattning på BB är snarare att de flesta kvinnor gnäller för att det är skönt att mannen för en gångs skull passar upp för så hemskt kan det inte vara många dagar senare.
Jag vet, alla ni som mått hemskt och haft fruktansvärt ont finns där ute och tacksamma ska vi väl alla vara över att vi alla inte är likadana.
Oavsett vilken smärta man än upplever är det dock så att det är värt det.
Att sitta här och titta på detta fantastiska lilla liv som nu finns med oss är helt underbart och om jag så hade fått uppleva all den smärta som så många påstår att de känner, så är jag säker på att det är värt det ändå.
"Min förlossning tog sååå många timmar" och sedan en siffra. Ok.
Fram tills den första förlossningen trodde jag att de där 27 timmarna någon hade varit inne på förlossningen innebar att huvudet var på väg ut hela tiden under dessa timmar.
Innan jag var inne första gången hade jag inte öppnat en app, inte läst en artikel, hade ingen aning om smärtlindring eller ställningar. Min uppfattning är nämligen att det ska de på förlossningen veta och då är det bättre att de som kan det sköter den biten. Att jag som lekman ska lägga mig i känns bara dumt och trots min direkta okunskap har det gått bra varenda gång.
För många år sedan när jag var på väg i bil för att hälsa på en liten nyfödd tjej fick jag informationen: "Hon sprack ingenting".
Sprack ingenting tänkte jag. Vaddå sprack?
Det är aldrig någon som har berättat för mig om att man kan spricka.
När jag ställde precis den frågan; "Vaddå sprack?" fick jag svaret att man kunde bli klippt med.
Klippt!?
Menade de att man kunde bli klippt i som om man vore ett djur!?
Jag visste ju att man kunde ta ut ett barn med kejsarsnitt men vetskapen om att man nu kunde spricka alternativt bli klippt i det allra heligaste blev en katastrof i mitt huvud och bilderna som kom upp var inte nådiga.
Någonstans där, detta är väldigt många år sedan, tog jag beslutet att jag inte ville ha några biologiska barn. Uppenbarligen ändrade jag mig till slut.
 |
Precis just detta gör riktigt ont!
Sahlgrenska.gu.se
|
Jag har nu erfarenhet av både långsamma och snabba förlossningar och jag kan verkligen inte säga att jag föredrar en snabb rent smärtmässigt för det är tio gånger värre. Åtminstone för mig. Det gör så intensivt ont att räddningen på något sätt har varit att sätta koncentrationen till att barnet inte ska födas i bilen till sjukhuset, i trappan eller hissen till förlossningen.
De andra förlossningarna har tagit mellan femton minuter och två timmar men denna sista gång var jag tvungen att vara inne i sexton timmar innan hon tittade ut.
16 lååånga timmar.
Jag hade större problem med hur sjukt tråkigt det är på ett sjukhus än att det gjorde ont.
Vattnet gick denna gången vilket inte har hänt tidigare. Tydligen är det inte så bra att besöka Barnens Gård och envisas med att det går bra att hoppa studsmattor och trots alla barnen trodde jag att jag helt enkelt kissade ner mig. Det var först när vi kom hem och jag ställde mig i duschen som jag insåg att det nog var vattnet. En googling senare insåg jag att jag inte skulle få komma hem om jag åkte in så det viktigaste blev nerpackat: Laddare, ipad, mobil och dator så jag kunde jobba. Coca och en godispåse åkte med ner för packat hade jag faktiskt inte gjort trots allt planerande jag brukar syssla med.
När jag sedan kommer in och de sedan kollar, berättar att jag är öppen och erbjuder lustgas känner jag inte ens att det gör ont. Det har varit likadant varenda gång. Monitorn visar att det nu är värkar men jag känner i princip inte av dem. Jag är öppen men känner ingenting.
Min smärttröskel är väldigt hög och har alltid varit men att slå i lilltån är för mig en värre smärta än smärtan då kroppen förbereder sig för vad som komma skall.
När barnet sedan ska ut gör det riktigt ont men det är en annan sak då det är en sådan kort period av extrem smärta.
Efter att sedan ha tvingats genomlida nästan ett dygn på sjukhus får man inte åka hem. Jo, nu blev flickan för tidigt född, är prematur och liten men allt var bra. I min värld är det bara att åka hem då. Jag har ingen förståelse alls för de som stannar i många dagar bara för att.
Jag vet att smärta är väldigt individuellt men såvida nu inte allt sprack sönder under förlossningen, vilket jag har full förståelse för att det gör ont länge, så kan jag inte se varför människor stannar kvar en längre tid på BB. Jag har blivit sydd överallt och haft som brännmärken vilket gjorde fruktansvärt ont men det hjälpte inte att ligga på sjukhuset. Den miljön kan inte göra någon frisk.
Barnmorskorna har sagt att min kropp är tänkt för att föda barn. Jag räknas som lång och smal med inte så breda höfter vilket ska vara det bästa för en enkel förlossning. Det tackar jag mitt DNA för och kanske är det därför jag inte ser hur smärtsamt det är för alla andra.
Min uppfattning på BB är snarare att de flesta kvinnor gnäller för att det är skönt att mannen för en gångs skull passar upp för så hemskt kan det inte vara många dagar senare.
Jag vet, alla ni som mått hemskt och haft fruktansvärt ont finns där ute och tacksamma ska vi väl alla vara över att vi alla inte är likadana.
Oavsett vilken smärta man än upplever är det dock så att det är värt det.
Att sitta här och titta på detta fantastiska lilla liv som nu finns med oss är helt underbart och om jag så hade fått uppleva all den smärta som så många påstår att de känner, så är jag säker på att det är värt det ändå.
