Jag är alltid frisk! Alltid. Jag blir knappt förkyld och räknar därför krasst med att alltid vara frisk. Jag är helt enkelt odödlig för så har jag känt mig. Jag känner dessutom aldrig efter så även om jag skulle vara lite krasslig vägrar jag ta in den informationen och fortsätter. Jag behöver knappt sova och har oftast dubbelt så mycket ork som många andra. Det har iallafall varit så.
Inte längre. Jag är ärligt talat helt färdig. Jag kan inte köra bil längre sträckor utan får stanna för att gå ett varv och ta luft. Jag har en enorm lungkapacitet på grund av mitt musicerande men jag kan knappt gå upp för trappan utan att låta som en valross. Konstant huvudvärk och jag orkar ingenting utan minsta sak känns ouppnåelig. Det enda som får mig att fortsätta är det faktum att min hjärna är envisare än kroppen för jag skulle aldrig någonsin bara sätta mig och ta det lugnt.
Då det var likadant med Lillan kraschar gissningsvis mitt immunförsvar när jag måste dela det med någon annan för sedan i julas har jag hostat så att lungorna håller på att kapsejsa, sovit betydligt mer än vanligt (vilket jag inte har tid med), snorat och snörvlat. Den första timmen på morgonen börjar med att försöka få luft och efter sju-åtta på kvällarna kan jag knappt andas längre.
Vissa delar har fått en normal förklaring då mina järnvärden ligger i botten men tabletterna är allt annat än trevliga även om jag piggnade till lite av dem. Kroppen hade helt enkelt inte återhämtat sig sedan förra gången men det visste jag om sedan tidigare att den inte skulle.
Ofta hör jag människor som säger att det är så mysigt att vara med barn. Mmm.. eller hur. Jag hade kunnat skaffa tio barn om det inte var så att jag var tvungen att gå igenom detta varje gång. Visst är det värt det men ärligt så är jag nog ett praktexempel på någon som gärna hade fått fler barn genom surrogatmödraskap. Hade det varit så att jag hade nöjt mig med att bara lägga mig på soffan och ta det lugnt för att invänta nedkomsten så hade det kanske varit lättare men det går inte för stressen inom mig hade blivit helt fruktansvärd plus att de andra barnen förtjänar all uppmärksamhet i världen och den ska de ha. Det är ingen sjukdom och ingen anledning till att inte göra någonting.
Jobbigt är också denna säsongen och tacksamheten av att vi är två är hög. Jag kan inte böja mig fram för att lyfta upp en sten utan att allt jag ätit kommer upp igen. Det jag kan äta, för det går inte ner så mycket. Mysigt med sparkar och känslan av att det finns ett liv, jo. Till viss del. Mestadels tvärtom dock. Kul att någon sparkar så att man måste springa på toa stup i kvarten eller så att revbenen som sedan tidigare inte riktigt är som de ska får en hel del stryk. Jag inser att jag gnäller och ber om ursäkt för det! Det bästa i det hela är dock att jag vet att om tre månader är det till etthundra procent över och då är vi fem istället för fyra i familjen!
Inte längre. Jag är ärligt talat helt färdig. Jag kan inte köra bil längre sträckor utan får stanna för att gå ett varv och ta luft. Jag har en enorm lungkapacitet på grund av mitt musicerande men jag kan knappt gå upp för trappan utan att låta som en valross. Konstant huvudvärk och jag orkar ingenting utan minsta sak känns ouppnåelig. Det enda som får mig att fortsätta är det faktum att min hjärna är envisare än kroppen för jag skulle aldrig någonsin bara sätta mig och ta det lugnt.
 |
| familjeliv.se |
Då det var likadant med Lillan kraschar gissningsvis mitt immunförsvar när jag måste dela det med någon annan för sedan i julas har jag hostat så att lungorna håller på att kapsejsa, sovit betydligt mer än vanligt (vilket jag inte har tid med), snorat och snörvlat. Den första timmen på morgonen börjar med att försöka få luft och efter sju-åtta på kvällarna kan jag knappt andas längre.
Vissa delar har fått en normal förklaring då mina järnvärden ligger i botten men tabletterna är allt annat än trevliga även om jag piggnade till lite av dem. Kroppen hade helt enkelt inte återhämtat sig sedan förra gången men det visste jag om sedan tidigare att den inte skulle.
Ofta hör jag människor som säger att det är så mysigt att vara med barn. Mmm.. eller hur. Jag hade kunnat skaffa tio barn om det inte var så att jag var tvungen att gå igenom detta varje gång. Visst är det värt det men ärligt så är jag nog ett praktexempel på någon som gärna hade fått fler barn genom surrogatmödraskap. Hade det varit så att jag hade nöjt mig med att bara lägga mig på soffan och ta det lugnt för att invänta nedkomsten så hade det kanske varit lättare men det går inte för stressen inom mig hade blivit helt fruktansvärd plus att de andra barnen förtjänar all uppmärksamhet i världen och den ska de ha. Det är ingen sjukdom och ingen anledning till att inte göra någonting.
Jobbigt är också denna säsongen och tacksamheten av att vi är två är hög. Jag kan inte böja mig fram för att lyfta upp en sten utan att allt jag ätit kommer upp igen. Det jag kan äta, för det går inte ner så mycket. Mysigt med sparkar och känslan av att det finns ett liv, jo. Till viss del. Mestadels tvärtom dock. Kul att någon sparkar så att man måste springa på toa stup i kvarten eller så att revbenen som sedan tidigare inte riktigt är som de ska får en hel del stryk. Jag inser att jag gnäller och ber om ursäkt för det! Det bästa i det hela är dock att jag vet att om tre månader är det till etthundra procent över och då är vi fem istället för fyra i familjen!
