Ibland känns det som att ett visst tillstånd kan ställa till det för andra människor. Jag är inte med barn för att alla andra runt mig fritt ska kommentera eller ifrågasätta mina val och vad jag gör. Jag blev förvarnad av vänner att det finns få saker som gör andra personer så engagerade som när någon är med barn. "Du behöver inte ens känna dem" sa en vän, "de kommer att undra och tycka ändå".
Det har jag märkt av. Jag är inte allmän mark.
Med tanke på hur lång tid detta har tagit och allt vi har gått igenom för att ta oss hit borde det räcka för att människor skulle förstå att detta är något vi vill. Vi vill. Vad andra tycker bryr jag mig inte om och har aldrig gjort. Vi har inte varit hundra procent överens om allt men då det är min kropp bestämmer jag. Jag äter vad jag vill. Aldrig har så många kommenterat det. Jag förlitar mig på det jag anser vara riktig forskning och inte något som en förlegad grupp av något slag kommit fram till. Tänk själv och tänk förnuftigt. Är det logiskt?
Nej, det är inte logiskt att barnet skadas av en skiva gravad lax eller brieost.
En fråga som ständigt dyker upp är vad skönt det ska vara för mig att vara hemma. När jag förklarar att jag inte ska vara hemma, utan fortsätta jobba fram till sommarlovet och att min man ska vara hemma med barnen, möts jag av frågetecken. Nästkommande fråga är då hur jag ska göra med amningen. Jag tänker inte amma. Det bestämde jag långt innan jag blev med barn.
För mig är inte det ett måste. Jag kan se de praktiska fördelarna med det men det är över min döda kropp att jag skulle hålla på med en pump om jag ska någonstans. Det går exakt lika bra med den ersättning som finns vilket också gör att jag inte tvunget måste vara hemma. Många har då sagt att ammade barn är friskare. Jag kan ta mig själv som exempel där. Jag är inte ammad men är alltid frisk. Det sista halvåret har varit ett undantag. Jag blir i normala fall knappt förkyld. Sjukdom finns inte på mitt schema och är inget jag har tid med. Nästa sak som kommer upp då är vad naturligt det är att amma. Upplysningsvis är det inte för det.
Det är inte naturligt att gå i kläder. Varför går då inte alla runt nakna om det är så viktigt?
Jag är helt säker på att min man klarar av att sköta ett spädbarn precis lika bra som jag och för mig är det löjligt att försöka tvinga på någon att amma när det inte går. Varför skapa denna stress och ångest för något i en tid då allt ska vara harmoniskt? Det är inte livsviktigt och inget jag säger nej till för att andra fritt ska få tycka om det. Det är upp till var och en.
Jag vill jobba. Jag vill absolut inte jobba heltid men jag vill jobba någon dag i veckan för att alla runt mig ska må så bra som möjligt. Jag är totalt livsfarlig om jag bara går hemma. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara hemma i ett och ett halvt år. Vad skulle jag göra då?
Jag är så fruktansvärt rastlös och klättrar på väggarna.
Jag har inga planer alls på att vara hemma och vara ledig hela tiden.
En intressant aspekt på det hela är när någon undrar varför jag ska jobba och jag svarar att det är på grund av att det ska vara jämlikt i ett förhållande. Det är nog inte någon som tyckt att det svaret var ok för alla tar det som en självklarhet att det är jag som ska vara hemma.
Hur är det nu med det jämlika samhället?
Feministerna?
Eller det gäller bara när det är mannen som ska dela på sitt?
Det har kommit fram från människor jag pratat med mer än en gång att det är kvinnans rätt att vara hemma och amma. Hmm..
Som tur är har jag ett psyke och ego större än en luftballong. Det spelar ingen roll vad människor säger för jag har redan bestämt mig. Det är förmodligen lättare att köra huvudet genom en betongvägg än att ändra på mitt tänk.
För de där ute som nu är i en liknande sits; gör som just DU/NI tycker. Ni vet bäst vad som passar in i ert liv och jag vet bäst vad som passar in i mitt.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/41734?programid=1272
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5497827
http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Efter-forlossningen/Amning/
Det har jag märkt av. Jag är inte allmän mark.
Med tanke på hur lång tid detta har tagit och allt vi har gått igenom för att ta oss hit borde det räcka för att människor skulle förstå att detta är något vi vill. Vi vill. Vad andra tycker bryr jag mig inte om och har aldrig gjort. Vi har inte varit hundra procent överens om allt men då det är min kropp bestämmer jag. Jag äter vad jag vill. Aldrig har så många kommenterat det. Jag förlitar mig på det jag anser vara riktig forskning och inte något som en förlegad grupp av något slag kommit fram till. Tänk själv och tänk förnuftigt. Är det logiskt?
Nej, det är inte logiskt att barnet skadas av en skiva gravad lax eller brieost.
En fråga som ständigt dyker upp är vad skönt det ska vara för mig att vara hemma. När jag förklarar att jag inte ska vara hemma, utan fortsätta jobba fram till sommarlovet och att min man ska vara hemma med barnen, möts jag av frågetecken. Nästkommande fråga är då hur jag ska göra med amningen. Jag tänker inte amma. Det bestämde jag långt innan jag blev med barn.
 |
| sverigesradio.se |
Det är inte naturligt att gå i kläder. Varför går då inte alla runt nakna om det är så viktigt?
Jag är helt säker på att min man klarar av att sköta ett spädbarn precis lika bra som jag och för mig är det löjligt att försöka tvinga på någon att amma när det inte går. Varför skapa denna stress och ångest för något i en tid då allt ska vara harmoniskt? Det är inte livsviktigt och inget jag säger nej till för att andra fritt ska få tycka om det. Det är upp till var och en.
Jag vill jobba. Jag vill absolut inte jobba heltid men jag vill jobba någon dag i veckan för att alla runt mig ska må så bra som möjligt. Jag är totalt livsfarlig om jag bara går hemma. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara hemma i ett och ett halvt år. Vad skulle jag göra då?
Jag är så fruktansvärt rastlös och klättrar på väggarna.
Jag har inga planer alls på att vara hemma och vara ledig hela tiden.
En intressant aspekt på det hela är när någon undrar varför jag ska jobba och jag svarar att det är på grund av att det ska vara jämlikt i ett förhållande. Det är nog inte någon som tyckt att det svaret var ok för alla tar det som en självklarhet att det är jag som ska vara hemma.
Hur är det nu med det jämlika samhället?
Feministerna?
Eller det gäller bara när det är mannen som ska dela på sitt?
Det har kommit fram från människor jag pratat med mer än en gång att det är kvinnans rätt att vara hemma och amma. Hmm..
Som tur är har jag ett psyke och ego större än en luftballong. Det spelar ingen roll vad människor säger för jag har redan bestämt mig. Det är förmodligen lättare att köra huvudet genom en betongvägg än att ändra på mitt tänk.
För de där ute som nu är i en liknande sits; gör som just DU/NI tycker. Ni vet bäst vad som passar in i ert liv och jag vet bäst vad som passar in i mitt.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/41734?programid=1272
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5497827
http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Efter-forlossningen/Amning/
