Sedan Lilleman flyttade hit har jag blivit tvingad till att stressa ner mitt liv som annars alltid har gått i etthundratio. Det finns självklart för och nackdelar med allt men när jag nu känner att jag kommit in i min nya roll älskar jag det. Jag jobbar en dag i veckan och jag känner att det är tillräckligt för att jag inte ska känna mig instängd. Jag har alltid varit en "hemmaälskare". Jag behöver inte ut och träffa folk alltid, behöver inte förverkliga mig och bryr mig verkligen inte om vad andra tycker om mig. Jag bryr mig varken om att kamma eller sminka mig och vad jag tar på mig är efter hur kallt det är ute. Kan låta märkligt med tanke på att allt det var det viktigaste jag visste för tio år sedan men nu känns det bara ytligt. Det som har hänt är Lilleman. Han är så mycket viktigare än mig nu. Jag har alltså blivit hemmafru.
I tidningen idag var det ett stort uppslag om Emelie Magnusson som valt att bli hemmafru. Visst, man får offra saker man själv vill för barnen, men man får så mycket mer. Jag tycker det var så roligt att läsa artikeln om henne och hennes liv och hur bra det nu har ordnat sig. Hon offrar allt för sina barn och jag hyllar henne för det. Jag tycker hon har helt rätt. Jag är övertygad att om fler gjort samma val som henne hade det varit fler ungdomar som mådde bättre. Det är allt för många barn som spenderar den mesta av sin tid på dagis eller fritids för att föräldrarna väljer att jobba heltid. Jag förstår att alla inte har möjligheten att en går hemma men å andra sidan om man tittar på artikeln om Emelie så visar hon att det går. De är en familj med två vuxna och tre barn och lever på en lön, så vill man bara går det. Jag tycker att om man har bestämt sig för att skaffa barn har man också bestämt att man ska ha tid att umgås med dem. Jag önskar fler gjorde det val som Emelie och Emil har gjort; sätt barnen först.
