För ett år sedan

För ett år sedan fick vi veta att den kortvariga lyckan vi fick, som vi aldrig hann glädjas med, var över. Detta var innan vi kunde glädjas med Lilleman. Jag fick läggas in för skrapning sen var det ur världen. Trodde vi. Provresultaten kom tillbaka till sjukhuset och läkaren ringde upp mig för att berätta att vi inte fick skaffa barn längre. Efter diskussioner sa hon att vi inte fick skaffa barn på minst sex månader då risken för att jag skulle bli sjuk var för stor. Tydligen hade proverna de tagit under skrapningen visat att jag hade början till tumörer. Läkaren sa att det inte var farligt ännu men att det var tvunget att hålla det under kontroll och detta gjordes genom blodprover. Det känns som om mina armar är sönderstuckna. För att inte tala om hur psyket tog nästa smäll. Min fasta tro är att när det är min tur att lämna detta livet så kommer det ske vad jag än gör. Därför, så fort proverna började visa på ok så slutade jag lämna dem. De ringde ett tag efter men jag tog aldrig det för jag orkar inte få ett besked jag inte vill höra men som jag ska tvingas leva med. Innan vi började denna karusellen hade jag i princip aldrig varit i kontakt med sjukvården, för jag vägrar känna efter. Hittar de ett fel blir det säkert fler. Nu har jag ett kylskåp som ser ut som ett mindre apotek med alla tabletter och sprutor. Jag har blivit finnig och dan i omgångar av alla hormonerna och humöret kan svänga som på en metronom. Jag antar det är ok då vi gjort fler försök efter det. Någon gång ska det nog lösa sig för oss också.