Insändaren "15-timmarsbarnens vara eller icke vara..." Rubriken ovan är den som en insändare i Blt hade härom dagen. "Sara, tvåbarnsmamma och förskollärare i Ronneby" skriver om att man ska spendera så mycket tid som möjligt med sina barn. Hon har i mina ögon etthundra procent rätt. Många föräldrar känner sig trampade på tårna av att man skriver att föräldrarna är viktigast. Varför förringar de sin egen roll? Sara skriver att det är så mycket föräldrar kan göra med sina barn, förskolan är inte så viktig och jag tycker hon har så rätt. Insändarna har sedan regnat tätt här i ett par dagar och senast idag var det en. Jag känner när jag läser de insändare som är så positiva till att lämna sina barn på dagis/förskola att de personerna har barn mer för att man ska ha det vid en viss ålder och inte för att de vill ha dem. Barnen missar inget om de inte är på förskola. Jag har rätt att lämna Lilleman femton timmar i veckan men det är över min döda kropp. Varför skulle jag lämna honom när jag kan vara hemma med honom? Föräldrar ser det som SIN rättighet att få lämna bort barnen för att de ska ha egentid. Jag tycker hela det systemet är fel. Se till barnets bästa! Forskningen säger att barn under tre, TRE, år inte behöver någon annan än föräldrarna. När jag jobbade på förskola hade jag ändå barn som var under året gamla där. Nu har visserligen vi det så bra ställt att jag kan välja att gå hemma precis så länge jag behagar. Faktum är dock att jag har jobbat ihjäl mig under många år för att kunna det. Som man bäddar får man ligga. Jag önskar fler satte sina barn först. Artikeln för några veckor sedan visade tydligt att man klarar det om man vill. Artikeln handlade om en familj med tre barn där mamman var hemma. De levde på hans lön och det fungerade. Våra barn kommer inte lämnas på dagis förrän den dag det absolut inte går att lösa på något annat sätt.
