Sveriges skola, en skolform för vissa och bevisligen har det varit likadant alltid.
Artikeln berättar om träsnidaren Gunnar som nu ställer ut sin konst i Luleå.
Under ett helt liv har han snidat figurer och det är imponerande att se allt han har hunnit göra.
Trots hans livsverk, så var han underkänd i träslöjd när han gick i skolan.
Det sägs ofta att det var bättre förr, men jag tror inte det.
Det var möjligt så att kraven var annorlunda, men diagnoserna och bekymren fanns redan då.
De barn som hade någon form av svårighet hade dock det förmodligen lättare i en skolform där ingenting skulle ifrågasättas och där reglerna alltid var fasta.
Idag kan en elev ifrågasätta det mesta och får utöver det flera val på allting.
Var vill du sitta?
Hur vill du sitta?
Du kanske vill stå upp?
Ska du skriva eller använda datorn?
Eleverna ska vara med och vara delaktiga i allt som görs.
Min drömskola skulle tänka om för någonstans måste man tänka om.
Alla kan inte bli akademiker.
Vi behöver alla de andra också!
Tänk om alla läste till årskurs sju.
Från sjuan skulle du sedan ha tre spår att välja mellan.
Ett spår för dem som redan har en ambition om att bli något utbildat - för de ungdomarna finns.
En linje som är ett mellanspår, som det ser ut idag.
Det tredje spåret skulle enbart läsa svenska, matte och engelska men annars lägga all tid på något praktiskt. Då hade vi plötsligt haft en skola till i morgon, en skola för alla.
Som det ser ut nu är skolan bara ett stort misslyckande för många.
De går ut skolan utan att ha lyckats, samtidigt som de som vill bli någonting ska traggla sig igenom i det tempo de andra har.
Sverige brukar skryta om sin skola, men vi ser inte till alla elever.
Vi ser till en jämn massa som formas in i mitten.
Ingen ska sticka ut på något håll.
Som döda fiskar i strömmen ska alla bara vara precis lagom - helt emot vad jag tänker.
Heja Gunnar och alla som honom!
