Jag tycker om att tävla och jag tror minsann att jag åtminstone är en av huvudkandidaterna för att drabbas av flest jobbigheter de sista arton månaderna. Nu är jag hemma igen.
Denna gången blev det 11 dagar på sjukhus och jag kan gråta rakt ut.
Jag har förmågan att skriva romaner så jag delar upp det.
Idag blir det bara vad som hänt och sedan tar jag den politiska vinklingen i morgon för jag vet inte riktigt var jag ska börja för att riva upp hur fel allting är i detta land.
Allt började förra söndagen.
Alltså för 12 dagar sedan.
Jag var och handlade med ett av barnen och kände mig olustig. Det kröp i bröstet och upp i halsen redan på morgonen men jag är inte sjuk. Så tänker jag alltid. Efter shoppingturen ringde jag 1177 efter en massa påtryckningar från diverse håll och fick då veta att de skulle skicka en ambulans med de symptom jag berättade och den historia jag har.
Jag vägrade.
Jag vill inte skrämma upp barnen i onödan för jag hade säkert sträckt mig eller någonting.
Ambulans är för sjuka människor så jag körde in till akuten i Kristianstad.
De sa att jag skulle ta mig till snabbaste akutmottagning och det är den.
Förmodligen var det fel nummer ett jag gjorde.
Lång väntan och ett konstaterande att min högra lunga kollapsat.
Igen. Då rinner tårarna för jag förstår att det innebär flera dagar från barnen.
Jag överlever smärtan, dränet och det andra men barnen. Jag lovade att jag skulle komma hem. Igen. Operation med drän insatt och mediciner till luddighet.
Dagen efter blev det ambulans till Karlskrona då jag tillhör Blekinge.
I Karlskrona hamnade jag på lungavdelningen och sänkte gissningsvis medelåldern med cirka 40 år.
Kan inget annat säga än att all fantastisk personal på avdelningarna gör ett kanonjobb för de är fantastiska. Väldigt tillmötesgående, förstående och snälla. De gör ett superjobb. En av tjejerna hade haft mig i höstas när jag låg sjuk på CSK och en var så oerhört snäll att hon tog med både shampoo, inpackning och till kroppen. När jag fick en granne som höll på att snarka sönder bygget fick jag ett enkelrum för mitt psyke höll på att gå sönder. Åtminstone en kort tid för sen fick jag byta avdelning.
Jag har i nästan två veckor varit frisk i min värld.
En skadad kropp men frisk för övrigt.
Lungkollaps har jag ju haft innan så jag visste vad som väntade.
Nästan. Denna var mindre men mer komplicerad och efter många om och men beslutas det om ytterligare en operation där lungan ska limmas.
"Limmas".
Att limma lungan innebär att läkaren tar sig in och rispar/räfsar upp bakom lungan som är dålig.
Det gör de tills det blöder och sedan läker lungan ihop med väggen bakom, så att blodet är limmet. Därefter en massa mediciner och fortsatt dränering tills det känns ok.
Sen tas dränaget bort efter ett par dagar.
Ingen jättetrevlig eller skön händelse alls.
Jag är tacksam att jag lever i den tid som jag gör.
Med denna lungkollaps så innebär det att jag det sista ett och ett halvt året har haft två lungkollapser, en dubbel njurbäckensinflammation, blodförgiftning och flertalet njurstensanfall samt grus som konstant passerar. Det är inte konstigt att hjärnan kraschar.
Utöver det har jag jobbat, tagit ut min examen med min kandidat och engagerat mig det jag har kunnat i annat. Jag är bara trött. Riktigt trött.
Notera då att jag inte ens tog upp corona som jag också låg inlagd med.
Den var nämligen som ett piss i Mississippi jämfört med allt det andra.
Den var nämligen som ett piss i Mississippi jämfört med allt det andra.
Jag har knappt kunnat prata för jag vill inte vara oförskämd mot den jämte men hunnit med en del annat. Mamma har hunnit hit flera gånger och alla barnen en gång.
En sådan lycklig känsla att de allihop är mina och att jag skulle få komma hem till dem igen..
För det är just det.
Samtidigt som detta är jobbigt så är jag så sjukt tacksam att det var en lungkollaps.
Tänk de som ligger med en dödsdom.
Som vet att de inte kommer att få komma hem.
Inte ska få se sina barn bli stora.
Den ångesten kan jag inte ens föreställa mig och hoppas att jag slipper uppleva.
Nu är jag himma, mitt kära himma med barnen.
Alla berättar hur varmt det har varit men jag betvivlar att jag hade hållit med.
Jag är en värmeälskare och räds inga 35 grader i skuggan.
Jag är så oerhört tacksam att jag lever och att jag på kort tid fått ytterligare en påminnelse om vikten av att leva nu. Just nu. Du vet inte om i morgon finns så lev idag.
Gör det du älskar.
Jag ska umgås med mina barn och hoppas på att jag aldrig någonsin mer behöver vistas så lång tid ifrån dem. Tacka vet jag tekniken för den har underlättat.
Tack till er som hört av er och mina arbetskamrater som är så oerhört stöttande.
Energin läggs främst på barnen och att återgå till jobbet.
I´ll soon be back!
