Det nya svenska företaget håller på att ta fram en sida där alla former av gillande är borttaget. Likes finns inte. Hjärtan finns inte. Tanken är att ingen ska värderas mer eller mindre.
Alla ska vara lika mycket värda.
En fantastisk tanke, som jag tror kommer förbli en tanke.
Tyvärr ser inte världen ut så, men jag hoppas att det kommer att fungera.
Och alla dessa sociala plattformar.. suck.
Det är lätt att påstå att det är vissa, men jag tycker att det många gånger är som en röd tråd. Alla är så lyckliga! Eller sjukt olyckliga. Hungriga. Mätta. Nyklippta eller kära.
Måste hela världen veta det?
Som vuxen har du dock ett val att göra detta.
I ett fritt land får du göra allt detta och det är ok.
För många år sedan när sociala medier inte riktigt hade slagit igenom som det har nu, så var det en sida som hette Movie Star Planet. MSP var den riktiga innegrejen och jag hade inte haft en aning om det inte var så att varenda måndagsförmiddag i skolan fick ägnas åt att försöka lösa alla konflikter barnen hade skapat under helgen.
Snapchat har tagit över den roll som MSP hade då och det är ett ständigt tuggande.
I skolan får inte eleverna ha sina mobiler, så det händer på fritiden.
Problemet blir då att de flesta inte verkar ha koll på vad barnen skriver till varandra.
Och där kommer nästa.. barnen.
En app med trettonårsgräns, men föräldrar godkänner att barnen har den och lämnar dem sedan åt sitt öde.
Jag tipsar därför alla om denna kortfilm: https://www.youtube.com/watch?v=42E6FihyYhE
Den heter "Jag tror jag är lite kär i dig" och handlar om grooming.
Det finns en anledning till att det är en åldersgräns på appar och jag tycker att man ska hålla dem så länge det går. Hjärnan och konsekvenstänket är inte tillräckligt utvecklat knappt som trettonåring vilket gör att barn lätt fångas in i detta.
På Snap försvinner det du skriver men det går att spara för det finns appar för det också.
Vet du vad ditt barn skriver?
Vem ditt barn pratar med?
I skolan kan jag prata sönder öronen om detta, men det är föräldrarnas roll att ha koll på vad barnen gör och under alla år så är antalet föräldrar som reagerar och tar tag i det deras telning har gjort, få. De flesta skyller på alla andra. Alltid någon annans fel och oftast anser man att skolan ska lösa det.
Självinsikten om att det egna barnet beter sig illa finns sällan.
När jag var liten löste föräldrar saker som hände på fritiden.
Skolan kan självfallet informeras (vilket verkligen uppskattas) så att det inte fortsätter där, men föräldrarna ska lösa det. När skolan ringde hem och jag hade betett mig illa, då väntade en utskällning till för aldrig att föräldrarna ifrågasatte vad läraren sa. Idag är det ofta tvärtom.
En ny app där du inte kan gilla eller kommentera taskigt låter bra och i den drömvärld som borde finnas så är det rätt. Jag tror bekymret är att vi har en hel generation som växer upp med mobilen fastklistrad i handen och med tron om att det är så det ska vara.
Kapa internet i några veckor så kommer man se att Platons grotta i nutid kan ritas som en liten fyrkantig elektronisk sak. Man tror att verkligheten finns i mobilen, när man egentligen missar den för att den finns runt dig. Fundera över åldersgränserna.
De finns där av en anledning och det är inte fel att veta det som barn; det finns gränser men med åldern släpps de.
Jag säger som Uggla: "Varför längtar du så, när det går så fort ändå".
Tvinga ut barnen att leka istället för att vara "snälla" och låta dem sitta med mobilerna.
