Ny forskning säger att bristen på familjehem kan förändras genom ett ökat stöd från socialtjänsten. Jag skulle vilja påstå att det är ett tydligt tecken på att de som har svarat på enkäten som forskningen bygger på, inte vet vad de pratar om.
Att vara familjehem ska vara något du verkligen vill, för det är ett liv du ska ansvara för.
Ett annat liv som kommer behöva stå ut med just dig och din familj.
Socialtjänsten?
De lyser i princip med sin frånvaro, men det är ändå inte det som är det stora bekymret.
När jag läste på sist så stod det att ungefär en tiondel av alla placerade barn fick komma hem till den biologiska familjen. När jag har pratat med andra människor om att bli just familjehem, så är det just den delen som många är rädda för.
Tänk om man tar emot ett barn och barnet sedan tas ifrån familjen.
Hur ska man överleva det!?
I detta finns det så mycket människor med okunskap.
Jag har hört både politiker och människor inom socialtjänsten som säger att man inte ska behandla ett placerat barn som ett "eget" barn. Man måste göra skillnad.
Där är för mig en av de stora anledningarna till att placerade barn så många gånger oftare hamnar i bekymmer. Om de alltid får känna att de är annorlunda, så kommer de heller inte bli en del av gemenskapen. Då ska du enligt mig inte vara familjehem.
Om pengarna är det viktigaste.
Då ska du inte heller vara ett familjehem.
Det ska du vara om du har den kärlek och det tålamod som behövs.
Vill man få fler familjehem?
Gör då om lagarna och se till att föräldrar som inte kan ta hand om sina barn, inte heller ska få chans på chans för att få hem dem. Den dag ett barn placeras i ett familjehem så måste processen gå snabbt och jag anser att man även ska öppna upp för inhemska adoptioner.
Gör då om lagarna och se till att föräldrar som inte kan ta hand om sina barn, inte heller ska få chans på chans för att få hem dem. Den dag ett barn placeras i ett familjehem så måste processen gå snabbt och jag anser att man även ska öppna upp för inhemska adoptioner.
Det finns många som är beredda att ta emot ett barn, men skräckhistorierna kring alla som har gjort detta och sedan har blivit av med barnet efter några år är för många.
Ingen vill känna att man dör inuti, för så känns det.
Ett placerat barn måste bli en del av den familjen.
Det betyder inte att det biologiska bandet ska kapas, men barnet måste få veta att det är tryggt och inte kan flyttas på som om det vore en handelsvara.
Har en förälder problem, så får den föräldern stå sitt kast och förstå att de barn som placeras inte längre kommer att flyttas hem till dem. Det är nämligen inte det bästa för barnet.
Kontrollen av familjehemmen ska självfallet vara stenhård, men för att ens få människor till att söka så måste man förstå att få är beredda att få det placerade barnet fråntaget.
Ingen glömmer Lilla hjärtat.
