Den dag jag dör så kan vården ta vilken del av kroppen de vill.
Njurarna är gissningsvis inte av den bästa kvalitén men de kanske är bättre än ingen.
Lungan är bättre begagnad men ta den om den kan hjälpa till.
För mig är min kropp inte värd någonting den dag jag själv inte längre har nytta av den och beslutet som nu är fattat och som börjar gälla den 1 juli i år, säger att närstående inte längre kan säga nej.
Deras veto försvinner.
Min uppfattning är att människor främst säger nej till att anhörigas organ ska få användas till andra, att de har religiösa skäl. Oavsett anledning så spelar det för mig ingen roll.
Den nya lagändringen gör inte att den enskildes vilja inte ska följas - för den personen har fortfarande rätt att säga nej genom att aktivt ha skrivit ner det innan den blev sjuk eller dog.
Har en person inte gjort det så betyder det nu att det är ok att ta de organ som behövs.
Detta är en sak jag kämpat för i många år.
Jag anser nämligen att det är bättre att ta ett aktivt beslut emot en donation, än att ta det där beslutet för att donera. De flesta orkar nämligen inte bry sig för det är en ickefråga för dem.
Jag gjorde mitt första donationskort när jag var nio år.
Jag var för ung för att besluta det lagligt så jag gjorde ett eget kort och hade det med mig.
Självklart vill jag rädda andra människor om jag kan det!
Antalet människor som inte gör ett aktivt val är nämligen många.
De flesta tänker förmodligen inte på detta förrän de själv eller anhöriga drabbas.
DÅ tänker man att det hade varit bra om någon annan hjälpte till.
Genom detta beslut så slipper någon fundera innan och den dag de själv eller en anhörig behöver en njure, ett hjärta, lungor eller någon annan del av kroppen.. då är de tacksamma för detta beslut.
Den som absolut inte vill donera sina organ får helt enkelt ta det beslutet själv, men tidigare.
Jag är tacksam för alla människor som kommer få en andra chans på grund av detta beslut!
Heja!
Heja!
