En fråga som skapar en oerhörd debatt och ställer mycket på sin spets.
När jag var med i moderaterna och reinfeldtvågen drog sin runda så fanns det två saker vi blev tillsagda att aldrig säga eller tycka någonting om. Den ena saken var invandringen och den andra saken var vargfrågan. En fråga som fortfarande skapar väldigt mycket åsikter.
Jag tycker att vargen är fin, men två revir i Skåne skrämmer mig.
Jag hade med all sannolikhet klarat mig om jag hade mött en, men barnen?
Om ett av mina barn möter en varg i skogen?
Att människan står överst i näringskedjan hjälper inte om vi tas ur vår naturliga miljö.
I skogen och utan vapen så står vi inte längre högst upp i pyramiden.
Någonstans där så kommer perspektivet in.
Miljöpartiets stora väljarskara befinner sig främst i storstadsregionerna.
De är också väldigt positiva till att vi ska ha vargar i Sverige, vilket säkert är logiskt i en betongdjungel. Jag har inga större bekymmer med något än så länge, men jag känner människor som bor i områden i övre delen av Sverige och de vill absolut INTE ha varg där.
De uttrycker oro för att släppa barnen ute.
Tipsen kommer då om att sätta upp stängsel eller diverse anläggningar för att skydda barnen.
Det man då ska fundera över är var gränsen ska gå någonstans.
I Longyearbyen får lärare gå kurser i att hantera vapen och måste vara beväpnade på skolan, trots de höga stängslen runtom. Anledningen är att isbjörnarna tar sig relativt nära med jämna mellanrum och om de skulle bli för närgångna så får de skjutas.
Ska lärare i svenska skolor i framtiden utrustas med vapen för att skydda eleverna mot varg?
Det låter absurt, men någonstans måste man se skiljelinjen.
Utanför Uppsala sprang det förbi nio vargar i flock för några veckor sedan. Hade det känts ok att släppa ut barnen där?
Det finns ungefär 460 vargar i Sverige och cirka en femtedel ska skjutas av.
Rätt eller fel?
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag inte hade velat vara med mina barn i ett område där det finns varg.
