Var gränsen för medmänsklighet går är uppenbarligen ingen enkel fråga.
Kollar vi av med Piteå kommun så blir det tydligt att det inte existerar.
När man bestämmer att en person som är dövblind inte längre får ha hjälp av samhället så måste man fundera en extra gång. Vart är världen på väg?
Evelina är dövblind.
Hon hör inte.
Hon ser inte.
Hon har varit berättigad till stöd för att klara sina vardagliga sysslor men har nu fått detta indraget. Man anser att hemtjänsten ska kunna vara hennes stöd.
Evelina som tidigare har fått en person med sig för att handla, blir nu hemma.
Rätten anser att Piteå kommun har rätt.
Frågan man måste ställa sig är vad ordet livskvalitet betyder.
För mig handlar det om att kunna göra någonting extra då och då.
Evelinas livskvalité bestod i en nu indragen tur till affären.
Hon fick gå tillsammans med någon annan, som kunde tolka till henne, för att göra inköp till sig själv.
Hemtjänstpersonalen kan inte tolka till henne och hon blir nu inlåst i hemmet.
Är detta ok!?
Jag tänker att ingen normalt tänkande individ kan anse att detta är korrekt.
Alla förstår det absurda i att hon ska klara sig själv, när det finns de som har betydligt mindre bekymmer men ändå får stöd.
Hon kan inte se.
Hon kan inte höra.
För mig är det den ultimata mardrömmen att vakna upp till men för henne är det vardag.
"Lyxen" hon har fått blir nu indragen.
Var finns medmänskligheten!?
Piteå gick ut för att demonstrera för henne.
Hela staden anser att beslutet är fel, men hon kan själv inte delta då hon har just de bekymmer hon har.
Döv och blind.
Gör om och gör rätt!
Det finns betydligt fler människor i Sverige som jag kan peka ut som inte bör få ett enda bidrag.
