Jag tycker det är så intressant med hur människan fungerar. Det känns som om de flesta av vår art har ett behov av att skryta om någonting. Oftast ens barn. Är barnet/barnen inte duktigast så är de helt klart sötast, smartast, finast, snällast, intelligentaste.. Alltid någonting.
Att jobba inom förskoleverksamheten var ibland intressant. I princip alla föräldrar berättade hur duktiga just deras barn var. Förstår de inte vilken press det sätter?
Jag tycker precis som alla andra att vår Lilleman är den sötaste, snällaste och smartaste ungen men skillnaden är att jag skulle aldrig öppna munnen och påstå det. Det låter bara så patetiskt.
Anledningen att jag började tänka på detta denna gången var att jag hörde en äldre dam som skröt om sin katt. Dennnes katt var till skillnad från alla andra katter där de bor inte bara snäll utan mycket smartare. Måste man ha något att skryta om?
