Efter att i många dagar varit totalt utslagen med kramp i magen, de säger det är normalt, börjar jag äntligen känna mig lite bättre och nu är två embryon insatta så nu gäller det bara att hålla tummarna. Tacka vet jag att det finns privata alternativ med eget tänkande. Hur det än går kan jag inte säga ett ont ord om Curakliniken i Limhamn. De har varit fantastiska. Av de 31 ägg jag hade var 20 i lagom storlek. Av dessa ansågs 13 vara av jättebra kvalite och de befruktades. Läkaren var i extas när jag kom dit och de berättade att ett inte hade klarat sig men 12 var bra och 10 och av dem i perfekt skick. Vi satte alltså in två och frös tio stycken för framtida bruk. Skulle det vara så att det inte fungerar denna gången heller får vi spara ihop lite pengar för att sedan göra ett frysförsök.
Det har fungerat bra med hormonbehandlingarna på mig de andra gångerna också så jag blev inte så förvånad att detta blev resultatet.
Om några veckor ska det göras ett gravtest för att se hur det gått men fram till dess har jag en massa hormoner jag ska fortsätta äta och en massa restriktioner på vad jag bör och inte bör göra.
Jag har inga förhoppningar. Livet är lättare utan dem. Inte så att jag inte blir glad om det tar sig men jag kommer inte hoppas förrän det har gått betydligt längre tid. I mina ögon är det absolut inget att hurra för förrän absolut tidigast vecka tolv men lugn kan man inte vara förrän upp i vecka 22.
Jag är nog kall så för det har inte förstört eller påverkat mig någonting att det blivit missfall två gånger innan. För mig är det inget liv då och jag har inga förhoppningar.
Det är bara att vänta och se.
