Jag skulle inte beskriva mig själv som troende på något sätt. Däremot är jag helt övertygad om att allt i livet har en mening hur jobbigt det än är just nu. När det känns som värst kan det bara bli bättre.
Jag har en väldigt positiv livsinställning och har en förmåga att skaka av mig allt som blir för jobbigt. Det hjälper varken mig eller någon annan att gå upp i det.
Jag tror inte heller att man medvetet gör alla val i livet utan att det blir så på grund av olika omständigheter man hamnar i. Det beslutet man tar i den stunden påverkar sen framtiden.
När jag gick gymnasiet ville jag göra lumpen och sen vidare ut i världen för att hjälpa människor som inte hade haft den tur jag hade att födas i ett land med fred. Jag ångrade mig dagen innan och slapp. Det var en av många drömmar. För några år sedan började jag spela i Karlskronas Marina Hemvärnskår och det blev en hel del pendling. Jag har alltid haft en förtjusning för det millitära och kunde fortfarande tänkt mig utlandstjänstgöring på något sätt. På grund av Lilleman fick jag välja mellan att åka till Ungern och spela med denna kår eller vara hemma och ta emot honom. Valet var enkelt även om jag gärna hade åkt med och spelat.
På tåget hem i helgen hoppade det på en tjej som satte sig jämte mig och det är de vanliga hälsningsfraserna sedan håller vi oss båda på varsin kant. Jag tittar upp från min bok och ser att hon sitter med noter som jag dessutom kan och då kunde jag inte vara tyst. Hon spelade barriton i Västerås och var påväg till Eksjö där hon var inhyrd för att hjälpa till. Hon jobbar som yrkesmilitär och spelar musik. Efter lite frågor och prat om en del saker inser vi att vi har en hel del gemensamma bekanta och det visar sig att om jag inte valt att vara hemma med Lilleman hade jag med all sannolikhet träffat denna tjejen för ett par år sedan.
Superflummigt i mångas ögon men jag tror att alla möten har en anledning. Vissa saker kan man aldrig hjälpa och inte påverka. Det är som om ödet redan har bestämt vissa saker. På ett sätt skulle detta vara hemskt då det aldrig skulle gå att påverka sitt liv men å andra sidan tror jag att det är varje enskilt beslut som leder oss framåt.
Jag har tjatat om The Butterfly Effect tidigare och gör det nu igen.
Detta är trailern till filmen annars finns hela filmen på youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=1FYWJgxST7I
Vissa saker tror jag bara sker och det är ingen ide att ångra det. Vissa personer finns plötsligt bara där och visar sig sedan bli en väldigt betydande person i ditt liv. Andra försvinner vidare. Vissa människor känner man direkt att de är en person som du aldrig vill vara utan medan du passerar andra som aldrig kommer betyda något för dig som person. De kan dock fortfarande ha en stor del i andra saker som sker. Det är en stor tröst att det är såhär.
Allt sker av en anledning så ångra ingenting och lev, utan att skada någon med vilje, som om du har en vecka kvar. Ett liv är alldeles för kort för att du ska gå och må dåligt.
Det återstår att se varför vi träffades på tåget men någon anledning finns det.
Kanske dax att söka sig till militären igen.
Jag har en väldigt positiv livsinställning och har en förmåga att skaka av mig allt som blir för jobbigt. Det hjälper varken mig eller någon annan att gå upp i det.
Jag tror inte heller att man medvetet gör alla val i livet utan att det blir så på grund av olika omständigheter man hamnar i. Det beslutet man tar i den stunden påverkar sen framtiden.
När jag gick gymnasiet ville jag göra lumpen och sen vidare ut i världen för att hjälpa människor som inte hade haft den tur jag hade att födas i ett land med fred. Jag ångrade mig dagen innan och slapp. Det var en av många drömmar. För några år sedan började jag spela i Karlskronas Marina Hemvärnskår och det blev en hel del pendling. Jag har alltid haft en förtjusning för det millitära och kunde fortfarande tänkt mig utlandstjänstgöring på något sätt. På grund av Lilleman fick jag välja mellan att åka till Ungern och spela med denna kår eller vara hemma och ta emot honom. Valet var enkelt även om jag gärna hade åkt med och spelat.
På tåget hem i helgen hoppade det på en tjej som satte sig jämte mig och det är de vanliga hälsningsfraserna sedan håller vi oss båda på varsin kant. Jag tittar upp från min bok och ser att hon sitter med noter som jag dessutom kan och då kunde jag inte vara tyst. Hon spelade barriton i Västerås och var påväg till Eksjö där hon var inhyrd för att hjälpa till. Hon jobbar som yrkesmilitär och spelar musik. Efter lite frågor och prat om en del saker inser vi att vi har en hel del gemensamma bekanta och det visar sig att om jag inte valt att vara hemma med Lilleman hade jag med all sannolikhet träffat denna tjejen för ett par år sedan.
Superflummigt i mångas ögon men jag tror att alla möten har en anledning. Vissa saker kan man aldrig hjälpa och inte påverka. Det är som om ödet redan har bestämt vissa saker. På ett sätt skulle detta vara hemskt då det aldrig skulle gå att påverka sitt liv men å andra sidan tror jag att det är varje enskilt beslut som leder oss framåt.
Jag har tjatat om The Butterfly Effect tidigare och gör det nu igen.
Detta är trailern till filmen annars finns hela filmen på youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=1FYWJgxST7I
Vissa saker tror jag bara sker och det är ingen ide att ångra det. Vissa personer finns plötsligt bara där och visar sig sedan bli en väldigt betydande person i ditt liv. Andra försvinner vidare. Vissa människor känner man direkt att de är en person som du aldrig vill vara utan medan du passerar andra som aldrig kommer betyda något för dig som person. De kan dock fortfarande ha en stor del i andra saker som sker. Det är en stor tröst att det är såhär.
Allt sker av en anledning så ångra ingenting och lev, utan att skada någon med vilje, som om du har en vecka kvar. Ett liv är alldeles för kort för att du ska gå och må dåligt.
Det återstår att se varför vi träffades på tåget men någon anledning finns det.
Kanske dax att söka sig till militären igen.
