Jag funderar en hel del och tänker mycket på detta med att alla människor är lika värda. Man ska vara solidarisk och tänka på alla. Man ska se på människan och skilja på sak och person. Lev som du lär. Solidariskt. Jag förstår då inte varför det görs skillnad på personer grundat på vilket parti de tillhör. Skilj på sak och person. Alla som har ett politiskt intresse och tillhör ett parti vet att det inom alla partier finns så kallade "stolpskott". De finns även i andra sammanhang såsom till exempel sport. Det är sådana människor som man aldrig upphör att förvånas över.
Jag kan se det som så att ett parti som är litet men får mycket platser i olika sammanhang har att välja på tomma stolar eller att det iallafall sitter någon där även om de inte är det ess som önskats.
Jag begår misstag, alla begår misstag. När jag var yngre var en de person som jag umgicks med varje dag högljutt och aktivt vänsterpartist(den snälla förklaringen för egentligen var han betydligt längre vänsterut än så). Vi kom överens iallafall. Varför skulle vi inte?
Vi tänkte inte likadant politiskt men för övrigt kom vi överens. Vi hade musiken som ett gemensamt intresse och Joddla med Siv, Nationalteatern och Imperiet gick varmt på de fester vi var på.
Varför skulle jag då göra skillnad mot någon annan? I politiska sammanhang är de stolpskott jag träffat oftast från samma parti som mig själv. Det är inte så konstigt att jag hittar dem där. Det är ju dem jag träffar var jag än åker och samlas det 2000 personer med liknande/samma åsikter på samma ställe är det inte konstigt om någon av dem inte räknas som ett ess i mina ögon. Jag kanske inte räknas som ett ess i deras ögon. Ens partikamrater är dem man ska försöka komma överens med fyra år i stöten för att sedan kriga med om platserna när valet är klart. Då ska man helst trampa över lik för att få som man vill. Jag vägrar att göra det. Jag skulle bli vansinnig om Lilleman gjorde så och han uppfostras till att inte bli sådan. Då kan jag inte bete mig så själv. De trevligaste människorna jag träffar i politiken är oftast inte mina partikamrater. Kjell-Åke Karlsson och Jan Björkman som båda sitter för socialdemokraterna är några av de trevligaste människor jag har träffat. Jag bryr mig inte om att de är socialdemokratern. Jag tycker de är trevliga människor i sig, alltid glada, hälsar alltid och minns när man berättat något för dem. De kommer och berättar att det var bra i tidningen eller på radion. Det är sådant som uppskattas.
En person sa till mig för ett tag sedan att det förmodligen är att vara sverigedemokrat idag som att gå ut med att man öppet var bög på artonhundratalet. Jag kan förstå att de känner det så. Vad hände med det solidariska? Vad hände med att man ska skilja på sak och person?
