P3 har med jämna mellanrum rätt intressanta inslag och detta är ett sådant.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4131&artikel=5332596
Artikeln och programmet handlar om att minnen kan förändras över tid och att det är lätt att sätta ihop minnen fel då ljud, känslor, smak etc sitter i olika centra i hjärnan. Detta gör att när vi återskapar ett minne kan vi påverka det så att det inte stämmer med verkligheten.
Intressant!
Det finns gånger jag kunnat ta gift på att jag har rätt och sen blivit överbevisad. Då blir jag rädd för mig själv. Tydligen är det normalt.
Nytt är nu att forskningen på möss visat att det går att gå in i hjärnan och radera saker som är jobbiga. Tanken är nu att det ska gå att forska vidare på om detta går att tillämpa på människor.
Detta kunde gjort att människor med en skräck för något eller personer som förknippar speciella saker med obehagliga känslor kunde fått dessa minnen raderade.
Barn som har haft en jobbig uppväxt kan gå in och radera det som är jobbigt.
Detta kan säkert vara bra!
Jag är dock rätt säker på att det ändå finns någon mening med allt. Hur ska vi lära oss när något är fel eller jobbigt om det minnet är dåligt?
Jag minns att min mamma sa till mig att inte sätta handen på strykjärnet. Jag minns även när jag gjorde det och vad ont det gjorde. Ska jag plocka väck det minnet så jag måste skapa ett nytt då?
Jag tror det finns en mening med allting. Det finns en anledning att människan mår dåligt av olika saker och jag tror att det är dessa saker som gör oss starkare. Alla mår vi dåligt i perioder och hade vi raderat dem hade vi inte känt igen varningssignalerna när de kommer.
Jag kan tänka att detta kan vara bra för exempelvis barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp, våldtäkter eller liknande brott som inte är normalt att råka ut för men annars hade jag aldrig velat ha mina minnen raderade.
Quod te non occidit, te durat.
Det som inte dödar, härdar.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4131&artikel=5332596
Artikeln och programmet handlar om att minnen kan förändras över tid och att det är lätt att sätta ihop minnen fel då ljud, känslor, smak etc sitter i olika centra i hjärnan. Detta gör att när vi återskapar ett minne kan vi påverka det så att det inte stämmer med verkligheten.
Intressant!
Det finns gånger jag kunnat ta gift på att jag har rätt och sen blivit överbevisad. Då blir jag rädd för mig själv. Tydligen är det normalt.
Nytt är nu att forskningen på möss visat att det går att gå in i hjärnan och radera saker som är jobbiga. Tanken är nu att det ska gå att forska vidare på om detta går att tillämpa på människor.
Detta kunde gjort att människor med en skräck för något eller personer som förknippar speciella saker med obehagliga känslor kunde fått dessa minnen raderade.
Barn som har haft en jobbig uppväxt kan gå in och radera det som är jobbigt.
Detta kan säkert vara bra!
Jag är dock rätt säker på att det ändå finns någon mening med allt. Hur ska vi lära oss när något är fel eller jobbigt om det minnet är dåligt?
Jag minns att min mamma sa till mig att inte sätta handen på strykjärnet. Jag minns även när jag gjorde det och vad ont det gjorde. Ska jag plocka väck det minnet så jag måste skapa ett nytt då?
Jag tror det finns en mening med allting. Det finns en anledning att människan mår dåligt av olika saker och jag tror att det är dessa saker som gör oss starkare. Alla mår vi dåligt i perioder och hade vi raderat dem hade vi inte känt igen varningssignalerna när de kommer.
Jag kan tänka att detta kan vara bra för exempelvis barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp, våldtäkter eller liknande brott som inte är normalt att råka ut för men annars hade jag aldrig velat ha mina minnen raderade.
Quod te non occidit, te durat.
Det som inte dödar, härdar.
