Då har det alltså gått tolv veckor och den första kritiska perioden har gått. Det mest logiska borde förmodligen vara att jubla av lycka men jag känner mig totalt kall. Jag känner verkligen ingenting. Det låter förmodligen sjukt men den som vet allt vi gått igenom kan nog se varför.
Jag ska snart in igen så att alla prover ska tas.
Jag tänker inte ens fundera på någonting förrän jag vet att allt är bra.
Risken finns att tumörerna är tillbaka och skulle det vara så kan jag förmodligen inte behålla barnet. Jag ska även ta fostervattensprov då jag verkligen har insisterat på detta. Jag känner att den lilla risk det ökar för ett missfall är ok för att jag ska få ro i själen att det inte är något fel.
Jag får vara en hemsk människa men psykiskt hade jag inte orkat med det.
Egoistiskt förmodligen men jag vill att barnet ska få ett värdigt liv och får jag det valet att veta det innan tycker jag att det är ok.
Att jag låser alla känslor är ett väldigt effektivt sätt för att överleva. Att fästa sig vid något som sedan försvinner gör ont. Jag har bestämt mig för att när halva tiden har gått och barnet är så pass stort att det klarar sig utanför min kropp, då ska jag börja tänka på detta och bli glad. Inte innan. Jag orkar inte om det skulle gå fel. Jag har inte gått upp ett gram utan nästan tvärtom och det syns inte på mig än. De kilo extra som finns är rent fett sedan jag var tvungen att gå upp i vikt för alla försöken.
Jag älskar barn, alla barn så jag ser det inte som något problem utan som ren överlevnadsinstinkt.
Jag har valt att gå privat i Kristianstad på den klinik som har tagit hand om mig alla de gånger det har varit fel. Den service de visat och det stöd de ställt upp med gör att jag har fullt förtroende för dem. Det är värt att köra den biten extra. De har dessutom alla papper på allting jag varit med om vilket gör att jag slipper förklara allting en gång till. Jag är dessutom etthundra procent säker på att skulle barnet klara sig så ska jag föda i Kristianstad vad Blekinge än tycker om det. Blekinge vill egentligen att vi ska åka till Karlskrona men jag kan inte tänka mig en enda person här som skulle välja att åka den sträckan när vi har så nära till Kristianstad. CSK är mitt sjukhus och det är dit jag åker.
Skulle det dessutom vara något fel så ska barnet till Lund vilket förkortar resan med ambulans tio mil enkel resa.
Framtiden får utvisa hur detta blir.
I mina ögon finns det fortfarande ingenting.
Jag ska snart in igen så att alla prover ska tas.
Jag tänker inte ens fundera på någonting förrän jag vet att allt är bra.
Risken finns att tumörerna är tillbaka och skulle det vara så kan jag förmodligen inte behålla barnet. Jag ska även ta fostervattensprov då jag verkligen har insisterat på detta. Jag känner att den lilla risk det ökar för ett missfall är ok för att jag ska få ro i själen att det inte är något fel.
Jag får vara en hemsk människa men psykiskt hade jag inte orkat med det.
Egoistiskt förmodligen men jag vill att barnet ska få ett värdigt liv och får jag det valet att veta det innan tycker jag att det är ok.
Att jag låser alla känslor är ett väldigt effektivt sätt för att överleva. Att fästa sig vid något som sedan försvinner gör ont. Jag har bestämt mig för att när halva tiden har gått och barnet är så pass stort att det klarar sig utanför min kropp, då ska jag börja tänka på detta och bli glad. Inte innan. Jag orkar inte om det skulle gå fel. Jag har inte gått upp ett gram utan nästan tvärtom och det syns inte på mig än. De kilo extra som finns är rent fett sedan jag var tvungen att gå upp i vikt för alla försöken.
Jag älskar barn, alla barn så jag ser det inte som något problem utan som ren överlevnadsinstinkt.
Jag har valt att gå privat i Kristianstad på den klinik som har tagit hand om mig alla de gånger det har varit fel. Den service de visat och det stöd de ställt upp med gör att jag har fullt förtroende för dem. Det är värt att köra den biten extra. De har dessutom alla papper på allting jag varit med om vilket gör att jag slipper förklara allting en gång till. Jag är dessutom etthundra procent säker på att skulle barnet klara sig så ska jag föda i Kristianstad vad Blekinge än tycker om det. Blekinge vill egentligen att vi ska åka till Karlskrona men jag kan inte tänka mig en enda person här som skulle välja att åka den sträckan när vi har så nära till Kristianstad. CSK är mitt sjukhus och det är dit jag åker.
Skulle det dessutom vara något fel så ska barnet till Lund vilket förkortar resan med ambulans tio mil enkel resa.
Framtiden får utvisa hur detta blir.
I mina ögon finns det fortfarande ingenting.
