Jag lyssnar alltid på radion. Det värsta jag vet är tystnad när jag inte valt det själv. Är jag hemma kan mycket väl både radio, spotify, jukebox och youtube stå igång samtidigt och det stör mig inte alls. Jag väljer då vilket jag lyssnar på men trivs med att höra det andra i bakgrunden.
På radion igår berättade de att en polisanmälan om barnmisshandel tagit nästan ett år. Det tog alltså nästan ett år innan de började utreda det. Barnets bästa?
Pojken som gick i femte klass hade berättat att han, hans lillebror och mamma fick ordentligt med stryk varje vecka av hans styvpappa. Kuratorn som fick detta berättat för sig polisanmälde det och fick sen ge påtryckningar i nästan ett år innan det togs upp för utredning. ETT år!
Vilken värld lever vi i?
Polisen menar att sådana här ärenden ska tas upp "skyndsamt" men påstår att de hade så mycket andra saker som var mer brådskande att detta fick vänta. Vad kan vara mer brådskande?
Barnets bästa?
Jag blir så frukantsvärt irriterad över sådana här saker. Alla pratar om barnets bästa men få verkar jobba för att det verkligen ska vara så. Media lägger sin tid på saker som säljer och bryr sig uppenbarligen inte om den lille människan såvida inte allt annat av intresse ligger still. Då kanske detta hade uppmärksammats. I denna familj fanns det två barn som lever under ständig skräck och när den äldste tar mod till sig och berättar för någon händer ingenting.
Vad ska han tro om vårt samhälle när han växer upp?
Är det någon mening att han säger någonting överhuvudtaget när han ändå ska tvingas leva i det.
Stackars barn. Jag önskar att jag kunde hjälpt dem alla.
Jag blir fullkomligt mörkrädd när sannolikheten är att detta är en nål i en höstack.
Det känns som om det finns fler i Sverige som engagerar sig i Gazakonflikten, att husdjur ska ha rättigheter och att minkarna ska förbjudas, än som verkligen gör en insats för de barn som far illa.
Barnets bästa framför allt.
På radion igår berättade de att en polisanmälan om barnmisshandel tagit nästan ett år. Det tog alltså nästan ett år innan de började utreda det. Barnets bästa?
Pojken som gick i femte klass hade berättat att han, hans lillebror och mamma fick ordentligt med stryk varje vecka av hans styvpappa. Kuratorn som fick detta berättat för sig polisanmälde det och fick sen ge påtryckningar i nästan ett år innan det togs upp för utredning. ETT år!
Vilken värld lever vi i?
Polisen menar att sådana här ärenden ska tas upp "skyndsamt" men påstår att de hade så mycket andra saker som var mer brådskande att detta fick vänta. Vad kan vara mer brådskande?
Barnets bästa?
Jag blir så frukantsvärt irriterad över sådana här saker. Alla pratar om barnets bästa men få verkar jobba för att det verkligen ska vara så. Media lägger sin tid på saker som säljer och bryr sig uppenbarligen inte om den lille människan såvida inte allt annat av intresse ligger still. Då kanske detta hade uppmärksammats. I denna familj fanns det två barn som lever under ständig skräck och när den äldste tar mod till sig och berättar för någon händer ingenting.
Vad ska han tro om vårt samhälle när han växer upp?
Är det någon mening att han säger någonting överhuvudtaget när han ändå ska tvingas leva i det.
Stackars barn. Jag önskar att jag kunde hjälpt dem alla.
Jag blir fullkomligt mörkrädd när sannolikheten är att detta är en nål i en höstack.
Det känns som om det finns fler i Sverige som engagerar sig i Gazakonflikten, att husdjur ska ha rättigheter och att minkarna ska förbjudas, än som verkligen gör en insats för de barn som far illa.
Barnets bästa framför allt.
